Aftonbladet – 4 oktober 1851, sida 2

kärlek och ingenting i verlden skall förmå mig att bryta mina eder. Aldrig skall jag älska någon annan än honom ... Min herre, när jag tänker på att ni visste allt detta och att ni, det oaktadt, har gift er med mig ... (Med bittert förakt) I sanning, det kan nästan kallas en låghet! Henrik. Ni misstar er åter, min fru. Uti vår ömsesidiga belägenhet är det blott tillgifvenhet. Bertha. Jag förstår er icke, Henrik. Förlåt mig då om jag i några få ord ger er förklaringen derpå: ni har ingenting och jag har hundra tusen livres i ränta, Bertha, Ack, pengarne utgöra ingen sällhet. Henrik. Må vara; men de bidraga dertill på ett ganska väsendtligt sätt. Bertha. Min kusin eger ingenting, men ja; skulle hafva velat uppoffra hälften af mitt lif, för att kunna helga honom den andra hälften. Henrik. Så räsonnerar man vid tjugu år. Bertha. Är det då mitt fel att ni är fyratio? För resten, låtom oss upphöra med detta samtal; det är onödigt och tjenar till ingenting. Vi äro ej ämmade att lefva tillsammans, och det är således icke angeläget att vi söka öfvertyga hvarandra om våra ömsesidiga tänkesätt. — Jag samtyckte till att låta viga mig vid er, för att... Henrik (afbrytande). Det var för att behaga er far; jag vet det. Bertha. Nu är det åter ni, som misstager er. Det var ej för att behaga, det var för att yda honom. : Henrik. Om jag vore i ert ställe, så ville ag heldre att man skulle tro det förra än det sednare. ; Bertha. Och hvarföre, om ni behagar? Henrik. Derföre att tillgifyenhetw. hedrar n qvinnas hjerta mer än lydnaden, Bertha, Ack, min herre, har väl någor.