Aftonbladet – 3 oktober 1851, sida 2

lemnandet af bidragen kunde underlättas genom ett arrangement, så att dessa kunde få härstädes aflemnas. upprepade anfall emot Aftonbladets s.k. pinc tertmsregent, så hafva vi funnit en klav till less eljest oförklarligt vettlösa beteende, och vilja således ursäkta redaktionen, då den här: ej handlar med full: frihet, utan sannolikt nödgas gå andras ärenden. Man har nu ocksål en klav till de gemensamma attackerna på samma person i Tiden, Folkets Röst, Posttidningen, Söndagsbladet och Morgonbladet. : Skada blott att det noga bestämda ändamålet, förmodligen icke vinnes! Insamling för de arme fiskrarne i Westerbotten. I Aftonbladet för thorsdagen den 25 sistl. September införde vi berättelse om den olycka som den 3 samma månad drabbat 33 fattiga! idoge fiskare i Bjurö fiskeläge uti Westerbotten; äfvensom kronolänsmannen Norings uppmaning till allmänheten att bistå de olyckliga familjerna, hvilka nu äro utsatte för den mest hotande nöd under den annalkande vintern, samt hans erbjudande att emottaga och redovisa de medel som till honom öfversändas. Säsom vanligt hafva flera hufvudstadens innevånare visat sin benägenhet till välgörenhet, och flere hafva gjort förfrågan, om ej afI detta afseende har redaktionen derföre vidtagit den åtgärd, att medlen kunna lemnas till Aftonbladskontoret vid Mynttorget, hvarifrån de sedan skola efterhand afsändas till vederbörande. ma — I Norrlandsposten läses följande uppsats: Nagra ord om tjonste-ackord. Emot afbandlingar att, emot afgift i penningar eller annat, i egenskap af så kalladt ackord, få afstå eller erhälla tjenst vid landstaten, hafva flera kongl. förbud utgått, med uttryckande af Kongl. Maj:ts största missnöje öfver dylika tjensteköp, såsom le dande, bland andra olägenheter, till flathet och efterlätenhet under tjenstens utöfning,. Sådana tjensteköp äro dels förbjudna, dels förbuden upplifvade, åren 1805, 1820 och sist i Kongl. cirkulärbrefvet till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 22 December 1831. Detta sista kongl. bref innehåller, bland annat, stadganden, att den som är förvunnen till dylikt ackord, straftas efter allmän lag, säsom för uppsätligt tjenstefel till egen vinning, och afgiften gänge, såsom om mutor i allmänhet är förordnadt, till de fattige; — att embetsman, som beträdes att understödja, tillåta eller icke motverka och hindra tjensteköp, skall straffas säsom för embetsfel; -— att, i afseende på landssekreterarem. fl. sysslors tillsättning, de på förslaget uppförde, för att kunna utnämnas eller förordnas, skola afgifva en förbindelse att, om de erhålla tjensten, hvarken derföre utgifva, eller nägonsin efter sig skola fordra nägon afgift i egenskap af sä kalladt ackord, af hvad beskaffenhet eller under hvad namn det vara mås. Med den lagstiftarevishet, som uppenbarar sig i vär tids författningar, lemnar äfven detta sista stadgande ett stort kryphäl för dem, som hafva intresse af att gäcka förbudet, i det attstadgandet synes gälla endast hvad som försiggär efter förslagets uppsättande, men icke hvad som passerat före detta, under hvilken sistnämnda tid väl de flesta ackorder uppgöras. Och det lärer väl icke falla sig så svärt för dem, som icke sky att gäcka andemeningen af en författding, att med tryggt samvete afgifva en förbindelse att icke göra hvad som redan är gjordt, så vida icke regeringens höga missnöje och den största ledsnad, hvarmed den förmärker dylika tjensteköp, kan i någon män utgöra fyllnaden i det korrektiv författoingen afser. Men om regeringen sjelf skulle understödja eller tillåta dylika arrangementers, för att betrygga gamla, utlefvade embetsmäns ålderdom ? — Vi vilje taga för gifvet, att den ej sjelf vill öfverträda sina egna förhud och derigenom gifva exempel på flathet och efterlätenhet i tillämpningen af egna stadganden. I samma tidning läses äfven en ganska välgrundad anmärkning emot det antagna bruIket, att då de begge statsmakterna, RegerinÅ gen och Rikets Ständer, vexla skrifvelser, a Idresser, o. s. v. med hvarandra, den förr j begagnar i nåder,, rnådigsto m. m. till der sednare, och denna åter i underdånighet, .underdånigst m. m. till den förra. AnmärkTlningen föranledes af läsningen utaf riksdagsTIbeslutet, der dessa uttryck i mängd och, såsom INorrlandsposten säger, till äcklighet, före .Ikomma. — Också finner man, attiflera kon Istitutionella stater dessa ordalag redan upp hört att emellan statsmakterna på det sätte ) begagnas.