Aftonbladet – 2 oktober 1851, sida 2

för spegeln omgifven af sina vackra brudtärnor. — Ja, Gud välsigne er, mina barn ,utbrast Åke och slöt de begge unga till sitt bröst, — lycka till, min älskade Anna, hviskade Elisabet rörd, i det hon fäste kransen kring hennes lockar med en och annan blomma fuktad af sina egna tårar, och, biträdd af brudtärnorna, sist lindade fälttecknet kring brudens lif, det vackra gröna taftskärpet med ändar af guldoch silfverpaljetter och spetsar. Nu satte zstassen sig opp och snart rörde sig bröllopsskaran fram på den vackra kyrkvägen, hurtigt som deras eldiga fålars hopp, gladt och lifligt, som birfilarnes toner, som ljudade i spetsen. Och öfver dem hvälfde sig midsommarshimlens skönaste blå och den landtliga kyrkan stod hvitmenad och klar derborta på höjden bland bokar, och himlen och jorden i frid åt bröllopsfolket tycktes hviska så vänligt: Gud signelx Var det då underligt om hoppet mer än vanligt purprade brudens kind, der honitvärsadeln styrde sin hvita gångare mellan den goda Elisabet och sin vördade far, och om kärlekens gåta låg klar på unga brudgummens läppar, der han red i sin blå uniform med värjan i gula gehänget. Högtidligt enkel och skön var predikan i templet och sången, ledd af orgelns musik och klockarens väldiga stämma; friskt den doftade in i församlingens hjertan, som blomsterns vällukter doftade kring i den löfvade, fejade kyrkan, den bygdens tärnor med smak, af Elisabet ledda, förskönat med Asarums vänaste ros, dess grönaste kransar och mången en tusenskön från Svansjöns leende stränder. Predikan var slut och ,pellen, togs fram, den stjernbeströdda som himlen, en himmel i smått den blef för oss: kärlekens himmel. Femte Brefvet. Juni 1679. Åter ett bröllopsbref, käraste onkel! Vig