vi alla borde nitälska, om vi rätt insåge rår egen fördel, så skulle det snart se annorhuda at omkring oss och de arbetslösa, ej ner sakna hvarken det ena eller andra. Enigt nin tanke tillhör det qvinnan att häri son i å mycket annat taga första steget. Qvnvan? ... Ja, just hon, som bär samhällets ramtid i sitt sköte: dess hopp blifve också less lefvande kärlek mot armodets barn, de lycklige och de fallne, ty då först skall dock samhället verkligen kurna hoppas en framtid. Men hur jag sitter här och filosoferar kommer Svante och lägger sina armar kring mitt if, så att jag ej kan få skrifva i fred, det blir då väl intet annat råd än att jag slutar, ty han vill nödvändigt ha en kyss, påstår han... Jag slutar, — se så! ... Svante har nu fått sin vilja fram och onkel ett litet knapphändigt bref, men jag vill så gerna göra alla till viljes, helst när det kommer an på så litet som — en kyss. Jag kysser onkel ttusenfalt och förblifver åc. Anna.. Trecje Brefvet. I slutet af Maj 1679). Vi ha nu inflyttat på Torstarp alla utcom öfversten, som vistas i Köpenhamn under en skicklig läkares vård, gifve Gud han kunde återställas från sin sinnessjukdom! ... Här är nu allt så nytt och vackert och våren sen, som med rosor i hatten i ljumma fläktar drar fram öfver Asarumsdalen, den längtade Guden! Hvad blommor han strör kring fält och ängar, hvad hopp i menskohjertat, hvad ny färg öfver lifvet! Och till den sextonåriga Anna kommer han med en brudkrona, ty till midsommar skall bröllopet stå, så har jag nyligen fått veta. Välkommen då bit, äste onkel! — Både pappa och Elisabet och Svante påstå att Onkel Adam ej får fattas der man firar ett landtligt bröllop i en bykyrka, han som sjelf målat en sådan vacker paltartaflan,