nemligen att, sorii ofta händer; tänka på min barndom och att jag en gång varit en fattig fiskarflicka, och som jag vet att onkel lifligt intresserar sig för allt hvad som rör folket, dess glädje och sorger, så tänkte jag: skrif till honom; han förstår dig nog. Det lärer nemligen vara så, att onkel tycker mycket om att se sig kring i de låga kojorna och hyddorna, som mellan fjell och i dalar ligga gömda för andra blickar än menniskovännens. Tack, onkel, för det! Det är skönt att veta sådant och jag skrifver med så mycket större förtroende till onkel just derför. De pvissa omständigheter, jag nämnde känner onkel att de voro för oss alla ganska sorgliga omständigheter, jag menar nemligen det sista kriget och den olyckliga branden på Torstarp. Och tiden, som lär äga förmågan att läka alla sår, har ännu icke medfört oss särdeles tröst i detta afseendet. Elisabet har väl på sednare tiden blifvit något lugnare och mera resignerad, ehuru en så liflig och känslofull natur som hennes naturligtvis djupt skall känna förlusten af sitt enda barn, och jag hade nästan sagt äfven af sin man. Hon sitter nu här bredvid mig och läser tyst ibibeln, den goda qvinnan, medan öfversten går omkring på golfvet och mumlar de mest osammanhängande ord och både gråter och skrattar dess emellan; hans djupa svårmod eller rättare sagdt galenskap fortfar ännu till sorg för oss alla. Mest smärtande är att se hur han jemnt tycker sig bära ett barn på armen, som han låtsar vagga, det är minnet af hans lille son, som ständigt återkommer för den sjuka inbillningen. Ack, min Gud, hvilket straff har du ej pålagt den gamle gråhårige mannen! — som skall vara så olycklig att sjelfva det medvetslösa själstillståndet för honom på sätt och vis är — en lycka. Min far och Svante saknas mycket i vål