ind. I det elden fladdrade upp kunde man skilja följande ord, inristade på detsamma: Hvo Tro oe Lofve Bryder, Den Straffer Herren. Två år sednare. . Vi önskade så gerna, för den eldtafla v! nyss målat så hemsk och dyster, kunna lemna läsaren ett blomsterstycke i stället, mildt och leende som någon målning af Fredrika Bremer, uppfriskande och godt som ett Majregn i gröngräset. Vi fingo då händelsevis tag i en liten korrespondens: några bref, som Anna två år efter ofvan skildrade händelser vexlat med en gammal onkel hon hade, som hette Adam till förnamn. Som slutet på denna berättelse må dessa den unga flickans egenhändiga anteckningar anses, derur vi nu utdraga det vigtigaste. Första brefvet. I Augusti 1678. Bäste Onkel Adam! Jag begagnar detta tillfälle för att visa, det jag icke alldeles glömt bort dig, gode onkel, om än vissa omständigheter hittills nekat mig nöjet att få besvära dig med några rader. sBesvära!s Ja i sanning! Ty det är icke utan en viss betänklighet eller liten farhåga, som jag skickar dig mina kråkfötter. Dock, jag vågar hoppas på ditt öfverseende med en femtonäårig flicka, som visst icke har hvad man kallar någon stilv, men deremot, utan skryt sagdt, lite hjerta. Och hjertat — mitt hjerta, som af naturen är litet meddelsamt af sig (jag klagar ej deröfver!), narrar mig nu till detta streck, att skrifva ihop ett lång bref, sedan jag, för att få det riktigt ordentligt och utan plumpar, först öfverkluddat et! lika långt koncept — ett dumt streck! — Som en annan anledning att tillskrifva dig. bäste onkel, och på samma gång ursäkt, mi äfven, hvad det kan, detta gälla. Jag kom