Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 3

gård, som de, för att uppehålla de mcd raseri förföljande svenskarne, satte eld på i alla knutar och derefter flydde i vild oordning bort åt Svansjöns stränder. I ett nu uppflammade den gamla byggningen och lågan visade redan sina eldstungor uppåt taket, då svenska sqvadronen ryckte in på gården. Axel. Wachtmeister upphörde med ssnapphanarnes förföljande, som han i stället uppdrog åt Johan Gyllenstjerna och befallte sitt follk sitta af och genast rädda hvad söm räddas ksunde; på någon släckning var dock icke meer att tänka; främst i elden sågs Svante Hjelms höga gestalt, hjelpande och räddande hvar han kom. Då hörs midt ibland sorlet och förvirringen ett ångestskri, som öfverröstade allt och skärande genomskar luften, det upphäfdes af fru Elisabeth, som förtviflad ropade: mitt barn, rädda mitt barn! och sjönk afdånad i armarne på en soldat. Flera voro genast färdiga att rusa upp i den brinnande byggnaden, men den halte Ake förekom dem alla, och fastän trapporna glödde under hans steg och voro nära attinstörta samt röken framsteg i en qväffvande massa af eldgnistor och grus, hittar harn dock vägen till gossens vagga, men det lillla sofvande barnet, som låg deri så tyst och blekt, var redan förqväfdt af den i rummet inträngda röken. Öfverstens enda barn var dödt; icke heller det skulle få ärfva hans stora rikedomar, ty det går en Nemesis genom lifvet. Öfversten sjelf, som förgäfves i striden sökt döden, utan att finna den, hade, så snart han såg sitt hus brinna, genast skiljt sig ifrån Snapphanarne och förfärad skyndat tillbaka vid tanken på Elisabet och barnet; på sig sjelf tänkte han alls intet. (Forts.)