Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 3

Ett ögonblicks tystnad inträdde i detsamma, så djup, att man kunde höra grodornas knarr i lerdammen i trädgården; då smäller gevärssalvan, och åter några sekunders tystnad, tills luften fylles af förfärliga verop och skri. Anna : hade hvarken hört eller sett något; när fönstren dallrade för skotten, hade hon i en lätt svimning stapplat tillbaka mot en stol, men kom sig snart från den öfvergående dåningen och tittade åter ut genom fönstret, blek som alabaster i ansigtet och darrande i alla lemmar. En tung suck pressade sig ur hennes bröst och kinden fick smart sin naturliga färg när hon åter varseblef sin älskade Svante i stridshvimlet. Hela kolonnen, anförd af Wachtmeistrarne, Gyllenstjerna och herr Blasius König, rycker framåt i stormsteg, ohejdad och nedslående allt i sin väg; det syntes tydligt att det afgörande ögonblicket var inne. Hm . . ., mumlade den gamle öfversten och tog fram en värja, under det Anna förskräckt åsåg hvad han ernade företaga; hm... det är dock bättre att stupa derute på fältet än fångas som en råtta här inne, ifall de fördömda svenskarne segra,, — och han öppnade fönstret. Håll er gossar ett ögonblick, ropade Litz med. stentorsstämma, ,jag kommer strax ner till er. Snapphanarne, som ehuru öfverlägsna i antal, dock redan blifvit tillbakadrifna fram mot trädgårdsmuren, hörde ganska väl hans ord och hurrade när de sågo sin gamle öfverste i fönstret. Ett ögonblick derefter förde Lätz snapphanarnes glesnade leder verkligen mot den svenska. corpsen, men detta var ock sista ansträngningen; insurgenterna, häftigt tillbakaslagna, trängde i full förvirring in på Torstarps herre