(Insändt.) Gud bevare — Herrn!? Hvad är alt missbruka Guds namn ?; Det är, med lättsinnighet föra Gud: namn på tungan. — — — Catechesen. Det var en tid, icke så särdeles långt af. lägsen, då ibland militären den ohyggliga sedvanan, att vid alla möjliga tillfällen åkalls djefvulen, var: allt för allmän; och mången sågs då med verkligt raseri eftersträfva en framstående wirtuositet i den gräsliga konster att komponerra de förfärligaste svordomar. Ja: exempel sakmades icke, att befälhafvare framför sin trupp föllo på knä och, med sammanknäppta händer och mot molnen riktade blickar, påkallale så många djeflar, som deras arithmetiska kunskap möjligen medgaf dem att uppräkna. Detta afskyvärda svärjande var naturligtvis ike anbefalldt; men, att det icke strängt bestriffades var redan ett oförlåtligt fel hos vedebörande myndighet. En stigande bildning och — låtom oss tro det bästa — en förhöjd, 1eligiös sinnesstämning inom militären har, som bättre, uppryckt detta giftiga ogräs med sina rötter; och, om här och der något enstaka försök sker att återupplifva detta vämjelisga svärjande, så mötes det numera ovilkorlligen med oblidkeligt ogillande och allvarligsaste tillrättavisning. I stället fför detta här vidrörda tungans missbrukande — förmedelst svordomar, har nu deremot inom militären införts ett icke stort bättre nissbruk, och det i så fall: att Guds namn ned oförsvarlig lättsinnighet föres på tungan, då orden Gud bevare, blifvit anbefallde som, så att säga, ett honnörs-göringstempo! : Vid den morgonoch aftonbön, som under benämning chorumv hålles vid hvarje svensk militärtrupp, har varit och är brukligt, att den vid ttillfället närvarande högste befälhafvaren afsllutar bönen med de sköna orden Gud bevare konung och fädernesland!s — , truppen har icke varit anbefalld att eftersäga le, Wa fromna önskan; men alltid hörde man ikvå. — och måhända just derföre — orden nangi. Yäm IPPprepas med en värma och inerlighet: i rsten, som på ett i sanning röande sitt ritunade, att den var en trogen terklang af hvaa hjertat kände, och icke ett harmoniskt, meningslöst och vilddjurslikt ytande -.— på befallning och å tempo. a Då en svensk militärtrupp haft den glädjen tt välvilligt tilltalas af sin konung, har det arit sect, och förblifver väl äfven så, att den ladt och tacksamt jublar sitt manliga och jertlig a: ;Gu.d bevare konungent Vid dessa två anförda tillfällen är detta FO RA a a