Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 1

berättelse om detsamma, såsom äfven lemnande ett vackert bevis på de framsteg vårt nabofolk gjort, i fråga om deras representativa statsförfattning. Hvad som först ådraser sig uppmärksamheten är det förkållandet, utt den danske mannen redan inser att man cke, såsom på vissa håll, bör smyga sig fram till offentliga värf, låtssande att ej önska, att ej eftertrakta det, kämnande, Gud bevars, sin oförmåga, fruktande: de uppoffringar deraf skulle medföras, den oviljja eller onåd man skulle röna för sina tänkesätt och sin sjelfständiga öfvertygelse o. s. v., under det man inom kretsen af enskilda vänmer eller interesserade kotterier och korporatiioner, m. m. söker hemligt bereda sig det så kallade allmänna förtroendetv, hvilket man sedlan anser sig ingenting skyldigt, utan tvärt om snart sagdt öppet sviker, för egen fördel, eller för genomdrifvandet af några förmåner åt vissa klasser, eller lokaler, eller ofta blott åt några beslägtade eller befryndade individer. Här finner man deremot öppen handling. Vid valet i Veile hade två possessionater och 2 borgare i staden framställt sig för krigsministerns val, en possessionat och en bor-: gare för Lehmanns, efter att de begge kandidaterne genom enskilda bref och anmaningar uppmanats att antaga kandidaturen. Först de att framställa Fibiger. De hemtadrss dels från hans egen enskilda karakter ocb egenskaper, dels från vigten af hans embetsstylning.. Denna yttrade derefter sjelf, i korhet, att han på uppmaning ställt sig fram, oaktadt han helt nyligen beträdt den politiska banan, ty såsom militär hade han förut icke befattat sig med politik; likväl hade ban med intresse följt utvecklingen af landets förhållanden och såsom medlem af den konstituerande församlingen sökt att förvärfva insigt i statsförvaltningen. väl och medborgarnes lycka. hopp var, att Danmark skulle blifva start, anfördes de skäl, som föranledde de förstnämn-: ) Efter öfvertygelse ville han befrämja landets: Hans tro och och det måhända genom armcen, som sk.ulle stödja det under tidernas stormar. Han hade derföre redan såsom minister förberedt en kommiteå, för att ordna försvarsverket landets krafter. Ihoppades på dess genomförande; örskade mundtlig och offentlig rättegångs-ordning. folkkyrkans ordnande i enlighet med grundla: Igen, en ny kommunal -lag grundad på friare val rätt, och som gaf komunerna fall myndighA : i sina egna angelägenheter; Oo. s. v. Derefter förklarade de, som framstö It J.eh man, hvarföre de rekommenderade honom Lemnande ministern Fibiger all rättv 1sa, hemtade de sina skäl från såväl Lehv jans perIsonliga egenskaper, som från hs ns fordna ang slägenheter I verksamhet för fosterlandet: efter Han hyllade grundlagen och , ud Joch det konstitutionella statskicke st, samt hans nuvarande närmare känne om ova ställningen i Slesvig; m. m. Lehman höll derefte ; det tal, som vi här dansk tidning meddela. nedanför efter en Efter talet uppman? de en valman krigsministern att säga S p mening, om den danska och holsteinska landen, hvartill armåens ömsesidiga förhållikväl mimstern svarade: att han ej kunde, uppenbara hvad som derom förhandlades i konungens konselj, men att han hyste hopp att allt skulle ordnas enligt alla Idanskarn 3; billiga önskningar. Lehman blef äfven iv terpellerad af en valman, angående sina tör ikesätt om Slesvigs delning, och om det var sannt att han frivilligt gått öfver till Ttyskarne år 1849? hvilket han afvisade såsom ett lågt förtal. Öfver tusende personer voro närvarande vid valet och gåfvo tillkänna nedelst bifallsrop l till än den ene, än den anäe af talarne sitt deltagande. Efter denna framställning om hvad som föregick vid valet, meddele vi Leb.mans tal: M. H. Då jag för tre är sed2n — icke utan att besegra mig sjelf — beslutade mottaga den mig tillbjudna amtmansposten, visste jag med mig, att jag. för en tid måste öfvergifva, politisk verksamhet, och jag har derföre afslagit de snart derefter, från flera häll mig gjorda förslag att ställa mig till riksdagsval. Då jag nu, tidigare än jag väntat, ansett mir pligt vara att tillbjuda valmännen min tjenst, sker det emedan ett val i den krets i och för hvilken jag lefver, inträffar på en tid, som för enhvar vaksam: och fosterlandssinnad dansk man innebär en uppmaning att vara på sin post. Jag förbiser ingalunda de invänningar, som kunnå -göras mot att välja embetsmän till riksdagsmän; mer -Hiksom riksdagen under våra förhållanden påtagligen rlieke kan umbära sådane, tror jag mig med mina )bandlingar hafva visat, att trohet till regeringen och till den egna öfvertygelsen, att lydig undergifvenhet och fri sjelfständighet äro väl förenliga för den, som. i hvarje stund är färdig, då det ej kan annorlunda. -j vara, att uppoffra sitt embete för sin tro. Det oaktadt skulle jag icke hafva ställt mig i min egen embetskrets, derest jag icke hade antagit, och efter allt hvad som kändt var äfven kunde anse: mig berättigad att antaga, att valet skulle gå igenom utan egentligt motständ. Väl väntade jag mig icke, att alla skulle i mig finna det fullkomliga och motzvarande ut-trycket för deras politiska äsigter och önskningar; men: jag trodde att äfven de mest radikale skulle finna mig: Iså frisinnad, och de mest konservative så moderat,fatt: .Ide kunde gifva mig sina röster och derigenom förena. sig i ett erkännande, att jag vid riksdagen kunde gagna. — Då jag blifvit bedragen i detta hopp, är döt mig: i synnerhet smärtsamt af det skäl, att jag derigenom: i afseende till en man, för hvilken jag säväl af offentliga som personliga anlednimgar hyser den största högaktning, kommit i en ställnimg, som gör det för mig lika obehagligt hvad utfall valett än må erhålla. Härom kan jag blott säga, att det: aldrig kunnat falla mig in. säsom amtman. att unmträda som matkand;o -— -—Rud Do -—