Aftonbladet – 30 september 1851, sida 3

gens lockar: det var den kris, då barnets heliga oskuldsskir vibrerade för beröringen af den mäktiga, onämnbara känsla vi kalla kärlek. Så öfverraskades de ge tu af Elisabet, som kom in med sitt lilla barn på armen och bad dem stiga ut i nästa rum, der bordet var serveradt. Hon talade både länge och väl om hur hon blifvit uppehållen med sin gosse, som hon först måst vagga, och sedan der nere i köket, innan hon märkte hvad som passerat. Hvad betyder detta, Anna och Svante arm 1 arm?2 frågade hon då, förvånad, ehuru hon straxt började inse sammanhanget. Han älskar mig... han har tillstått . ..v stammade den rodnande Anna och föl!, öfverväldigad af rörelse, i Elisabets famn, Ja, syster, vi älska hvarandra, det är alltsammans,, svarade Svante, också liksom litet brydd, i det han spände om sig sin värja; jag älskade Anna redan i Ronneby kyrka för ett år sedan! ... Hur gudlöst han talar; att älska i kyrkan !s hviskade den unga frun och höjde skälmaktigt fingret mot brodren och väninnan. Vi behöfva icke omtala hur fru Elisabet denna gång fick vidkännas en längre inqvartering på Torstarp, än som först var ämmadt, ehuru ingen deröfver kunde vara gladare än hon sjelf, så vida det icke var Anna och Svante. När skön Anna om qvälen efter denna dag kom upp på sitt rum, hvilket låg näst intil det Elisabet sjelf bebodde, glömde hon ej att taga en penna och skrifva i sin dagbok: Denna dag var jag med Elisabet vid Svansjön, der Svante Hjelm, en svensk löjtnant, tände eld på en by; sedan kom han hit och tände ett hjerta, den 20 Juli1677-, och derunder prentade hon siratligt ett S. A.