Aftonbladet – 30 september 1851, sida 3

nar, som upptäcktes derinne, ledo utan barmhertighet döden och fästet förvandlades i en grushög. Denna händelse blef i mer än ctt hänseende af beklagliga följder för öfverste Lätz, utom att den betydligt nedsatte värdet af hans förra välförhållande i danska regeringens ögon och förringade honom i kamraternas omdöme. nÖfverste, hviskade en dansk officer, då Liitz och hans trupper dagen efter fästningens öfvergång aflemnade sina vapen; öfverste! ett ord. .. De gingo något afsides. Man har hos flera af de här fångna Snapphanarne upptäckt bref och andra os af er, deri ni framstår såsom egentliga ledaren af alla deras rörelser och hvilka starkt kompromettera er; ni är förlorad om ni ej genast lyckas rymma. Öfversten bleknade och bet sig förargad i läppen. Hvad var att göra? Ståndrätt; man skjutes tvärt eller upphänges kanske i närmsta träd som en simpel Snapphane ... Hm... jag har hustru och barn, Elisabet och gossen... kan icke dö nu, mumlade öfversten försagd-. Det var om qvällen efter denna dag, då svenska fördelningen åter besatt Christianopel och de sjuttio Snapphanarne dinglade i galgarne utanför det fängelse, der öfverste Lätz satt med hufvudet lutadt mot fönstrets jerngaller. Krigsrätten hade redan sammanträdt och dess dom var fallen: F. d. danska öfversten Tage Lätz skall såsom uppviglare och riksförrädare i morgon i daggryningen, sig sjelf till straff och androm till varnagel, lefvande rådbråkas och derefter genom halshuggning mista lifvety. (Forts. följer.)