derns bråk och stök; kom hit och sätt dig och tala omet för mej och Anna.v Svante Hjelm, en hög och smärt, dock kraftfullt bildad yngling, två år yngre än sin syster, hade väl icke hennes yppiga skönhet, men hvem som såg honom i hans till halsen hopknäppta blå vapenrock, med gula bantleret öfver det höghvälfda bröstet, derinom ett bjerta bodde, lika rent och klart som den djupblå färgen i hans ögon; hvem som såg det bruna lockiga håret, benadt midti pannan, fritt fläkta kring den fylliga, friska kinden, skulle nog få tillstå för sig sjelf, att Svante Hjelm var en vacker yngling. ; Men vi, som blott se honom i fantasiens fjerrglas, få tillstå, att sådane måtte de der gamla Carolinerna sett ut, som i bälten gula, rockar blår, en gång stormade ut öfver verlden. Fru Elisabeth hade emellertid än en gång fått upprepa sin fråga innan brodren svarade, i det han skrattande öfver hennes otålighet sog sig på de höga ryttarestöflarne: Jo, ser du, syster, vi komma från Jemshögs socken, der Snapphanarne ha sitt egentliga näste och husera alldeles för rasande. Vi slogos hela tre timmar innan vi kunde få bugt med det packet., ;Men hvilka ha de då, som anföra sig? inföll Anna. Ingen alls; men om man frågar dem efter deras officerare, så svara de: vi äm obsairare oill ihob fJ ;Det var det värsta!, skrattade Anna och frv Elisabeth. ,Sedan vi der fångat en tjugustycken och hängt opp lika många i träden, så tuttade v i förbigående eld på ett gammalt näste de hade här i Asarum vid Svansjön; det gick opp i ljusan låga just när solen gick ned. ) Vi äro officerare allesamman, ett svar som mar tillägger Snapphanarne. På