sell, utan rätt och slätt Anna, afbröt den anga flickan och steg opp ur soffan; jag är blott en fattig lotsflicka eller sergeant-dotter, efter pappa nu är blefven sergeant, men ingen mamsell alls. Neej, svarade Svante, i det hans blå öga mätte Annas; rättare vore visst att få säga fröken? . . . Så åh, det ena blir ju bättre än det andrav, skrattade Anna och märkte icke hur hon gjorde Svante smått förlägen. Nå, då ber jag Anna också låta bli att kalla mig herr löjtnant; herr löjtnant vill jag alldeles inte kallas, ehuru jag allt är det, svarade han, lätt rodnande, men rak i lifvet som ett ungträd i skogen, der han stod bredvid skön Anna. ; Å yHvad var det nu igen för ett standar, du sa att pappa bar? började Anna efter en stunds tystnad, hvarunder begge förstulet suttit och betraktat hvarandra. Anna rodnade och Svante tummade sina vackra mustacher; men det värsta steget var taget: hon hade sagt dur med flit eller i misstag; alltnog, han svarade enast: Jo, ser du, Anna, du kommer väl ihåg i Ronneby kyrka för ett år sen -. När kungen kysste mig? inföll Anna gladt. Ja alldeles,, fortfor Svante och lade ej utan en liten darrning sin hand om flickans lif samt satte henne utan motstånd på sitt knä; då såg du också ett gammalt standar, hvarpå stod: hvo Tro og Lofve bryder Den strafter Herren,; detta standar bär nu din far i striden mot danskarne och snapphanarne, och vi ha alltid segrat med det --. Men härr löjt . . Svante, menarJag, rättade sig genast Anna; det är ju besynnerligt, det der. RE Ja, Anna, den inskriften är betydelsefull, svarade Svante och tillade långsamt, liksom