kräfvande af dylikt, utaf svensk domstol ådömdt straft, emedan de internationela lagarne eller förhällanderna icke gå så längt i ömsesidig villfarighet. Väl kan det ej bestridas, att underlåtenheten, att icke söka bringa nämnda unionela förhållanden till klarhet och afgörande, är anmärkningsvärd. Dock torde böra besinnas, om icke svårigheter dervid kunna uppstå lika mycket eller mera från brödrafolkets, som från vär sida, om icke anspräk i detta hänseende ktnhä framträda, som fordra tid, för att bringas till en billig jemkning, om med ett ord hindren finnas hos vär administration eller hos den norska. För att nägorlunda säkert kunna bedöma denna fråga, behöfde man ätminstone känna omfånget och resultaterna af den upplösta unionskommittåens verksamhet. — I afseende på den 3:dje anmärkningspunkten, som angår tillämpningen af föreskrifterna, rörande beväringsmanskapets vapenöfningar, beklagar jag, att sä sent hafva fått ordet. Men då jag kommer att härvid mera taga den redan längt utdragna tiden i anspråk, litar jag derpä, att ständet, som förut med tålamod afhört, hvad andre talare haft att säga, i anfallande syftning, äfven skall lyssna till hvad jag nu har att anföra till försvar. Detta inskränker sig likväl till meddelande af hvad en ledamot af ett annat riksständ i denna fråga under öfverläggningen om densamma yttrat. Det är af desto större vigt, som denne man, med en hög militärisk rang, ovedersägligen förenar utmärkta insigter i krigsadministrationen, och tillika genom sin karakter, sin sanningskärlek och redbarhet, lemnar en garanti för tillförlitligheten af den framställning af förhållanderna, han gjort. — Hans yttrande, som jag nu kommer att uppläsa, har så verkat på min öfvertygelse, att jag, efter tagen kännedom af detsamma, finner det vara alldeles klart, att anmärkningen i förevarande hänseende saknar giltig och laglig grund. Det lyder så här: Uti 3:dje anmärkningen under Litt. A. i memorialet har Konstitutionsutskottet förklarat, att chefen för landtförsvarsdepartementet tillämpat kongl. kungörelsen och förordningen den 13 Februari 1849 på ett sätt, som afvikit från Rikets Ständers beslut. Om denna tillvitelse vore grundad, skulle den hos allmänheten, men särdeles hos de beväringsskyldige kunna väcka den tanka, att statens allmänna och de beväringsskyldiges enskilda intresse skulle genom öfverträdelse af ett Rikets Ständers beslut blifvit äsidosatt. Ämnet förtjenar säledes en noggrannare utredning. Sedan Kongl. Maj:t, genom nådig proposition af den 18 November 1847, bland annat, föreslagit Rikets Ständer, att armeen borde bildas af stående stamtrupper, sä väl värfvade som indelde, i förening med beväringsmanskap, och, i följd deraf, att de till landtarmåen anslagne delar af landet borde fördelas i vissa områden ; att utur dessa borde utväljas manskap för artilleriet och kavalleriet; samt Ständerne bifallit detta förslag, så följde naturligtvis nödvändigheten af en fördelning af de till landtförsvaret anslagne delar af landet, mellan armeens alla regementer och corpser. För att, vid utförandet af detta arbete, vinna helhet, planmessighet och sammanhang, mäste det utföras inom landtförsvarsdepartementet, och för att erhålla den öfverensstämmelse med ortliga förhällanden, som vore önskvärd, borde tillfälle lemnas vederbörande civileoch militär-myndigheter -att deröfver sig yttra. Fördelningen uppgjordes derföre i landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition, gillades af Kooungen och anbefalldes till efterrättelse genom nådiga generalordres af den 31 December 1849, hvilka sluta med dessa ord: egande vederbörande att, på grund af den under nästkommande ärs mönstringar och möten vunna erfarenhet, till Kongl. Maj:t i underdänighet inkomma med hemställanden om de förändringar uti den här angifna fördelningen, som af lokala omständigheter eller andra skäl möjligen kunna vara påkallade. För att nu bedöma åtgärden i sin helhet, fordras en särskild granskning säväl af de områden, som anslagits till infanteriet, som af dem, utur hvilka kavalleriets och artilleriets beväringsmanskap skulle utväljas, samt slutligen af skälen för valrättens utöfning af landshöfdingen; och härvid torde följande omständigheter böra öfvervägas: 4. Sä vida Kongl. Maj:ts afsigt med dess nädiga proposition att mellan stam och beväring bilda den personliga bekantskap, den gemensamhet i minnen och intressen, som utgör det starkaste bandet emellan män, ämnade att samfäldt verka för fosterlandets väl och ära, skulle vinnas, så mäste samtlige infanteriregementer och ecorpser erhålla sitt beväringsmanskap från samma delar af landet, så i krig, som fred. I händelse stammen och beväringsmanskapet hade varit fördelade öfver hela landet i ett jemnt förhällande till befolkningen, hade saken varit lätt at: utföra; men då detta alldeles icke är förhällandet, och enär bataljonernas styrka borde, så vidt möjligt, vara lika, samt på det icke en provins skulle i krigstid komma att. lida hotydligt större förluster, än en annan, sä mäste en jemnkning emellan stammens och beväringens styrka ega rum, hvarvid icke eller manskapets nationalitet och den administrativa enheten borde förbises; sä antogs, säsom regel, att ett infanteriregementes eller corpss område ej fick utsträckas löfver gränsen af den provins, hvarest regementet var I förlagdt, eller på sin höjd, der omständigheterna sä .Joundgängligen fordrade, utöfver närmaste delarne af Iden nästgränsande, alltid likväl med iakttagande af, latt, så vidt möjligt vore, icke störa den administrativa indelningen af fögderi och härad, och aldrig -Ibryta nägon socken. Resultatet af denna ingalunda lätt utförda jemnkIning var, att, i jemnförelse med det förr vanliga förhällandet, marschvägen för beväringsmanskapet från sockenkyrkan till mötesplatsen minskades för det manskap, som uttogs till Smälands grenadierer, Uplands, Elfsborgs, Bohusläns och södra Skänska regementerne, ökades för samma manskap vid Lifgardesregementerne till fots, Lifregementets grenadierer, Westgötha och Calmare regementer, samt förblef oförändrad vid alla de öfriga; och hvad det hela beträffade, oaktadt bäda. gardesregementerna tillkommit, som måste välla en förskjutning, så medförde jemkningen en knappt märkbar förändring i dessa delar. Efter vunnen erfarenhet af 1850 ärs mönstringar och möten, inkommo vederbörande, enligt generalordres at den 31 December 1849, med sina yttranden, hvarvid befanns, att af 22 landshöfdingar, samt 28 regementsoch corpschefer, de förra hade afgifvit 6, de sednare 11 hemställningar om förändringar i de föreskrifne beväringsomrädena för infanteriet; och då de flesta af dessa af generalbefälen tillstyrkta hemställanden voro ledande till beqvämlighet, utan att rubba det hela af fördelningen eller det föreskrifna förhållandet mellan stamoch beväringsmanskap; så erhöllo 3 af landshöfdingarnes och 6 af chefernes hemställningar Kongl. Maj:ts nädiga bifall, som meddelades genom nädiga generalordres af den 13 Februari 1851. Denna ordre kan säledes icke, säsom utskottet förmenar, anföras såsom nägot bevis uppä, att de nya beväringsomrädena redan första året hade visat sig vara olämpliga. Kongl. Maj:ts rätt att beordra beväringsmanskapet utom ett län till ett annat har icke allenast aldrig varit bestridd, utan alltsedan beväringsmanskapets in-!förande oafbrutet tillämpad. ste i) sell, utan rätt och slätt Annav, afbröt den a a VE ja dra mn 6 ANAR KR wet Kl et PP FPNN