ende af represeentationen, hvilket utgör karakteren af hvad som kallaas parlamentariskt regeringssätt — när lat jag hörer uppkeomsten af en verklig ministerstyrelse jan omtalas såsom I möjlig och önsklig i värt land — närha jag hörer klandder emot konungens rädgifvare, för det nä de icke med sirina åtgärder befrämjat en sädan saker-!ra nas ordning, däå undrar jag om de, som förorda ettlde dylikt regeringsssätt, säsom vi t. ex. af denna diskusti; sion erfarit, oma — säger jag — desse värda ledamö ter äfven skullee finna sig vid följderna af ett sådant statsskick. I andra länder, der en sädan mer eller mindre parlamentarisk ministerstyrelse införts, åtföljes den alltid af mycket personligt godtycke vid be fordringar, af oupphörliga konsiderationer och eftergifter för det partis äfven personhga anspräk, fordringar och ändamäl, hvilket ministeren tillhör, ja icke sällan af härdt förtryck emot enskilda, deras ätgärder och meningar. Dessa missbruk eller egenheter i systemet betraktas vanligen såsom nödvändiga vilkor för maktens utöfning och bibehällande. De anses rättfärdigsade genom de otaliga svärigheter, som omgifva en paxrlamentaritk minister: Men jag undrar, huru svennska folket, hvilket under alla landets skiftande regeri:ingsformer, ja, äfven under den absoJuta maktens mmellantider, är af fordno mycket vandt vid lagbundenhbet i allt, vid fränvaron af förvaltningsgodtycke, vid een icke sä liten grad af personlig sjelfrådighet — alllt förhällanden, som finnas och kunna finnas under ettt sannskyldigt konungavälde i gammal svensk mening — jag undrar, säger jag, huru detta folk, med sådana vanor och tänkesätt, skulle finna sig vid en ministerstyrelse i modern stil, med dess oförnekliga kraft, men ock med dess ensidighet, godtycke och personliga sytten. Jag fruktar, att om än iderna om en sädan styrelse kupna med fördel flgutera i en diskussion i anledning af förevarande be tänkande, sjelfva saken aldrig kommer att passa ihop med grundvalarne för Sveriges rikes regeringssätt, med folkets lynne och med förhållanderne i landet. Men om ett parlamentariskt regeringssätt, med det-1: samma åtföljande direkt beroende af lagstiftandelc måkten, hör i landet icke kan ästadkommas, medan! de nuvarande grundlagarne äro gällande — om så-l ledes ingentingg i en sädan syftning nu kan uträttas, ty ett riksständds isolerade beslut leder till ingen pä-J: följd, om vi veete allt detta förut, dä frägar jag, hu-l ruvida det gagrnar till nägot att offentligen inför enl: hel allmänhet föra en sådan diskussion angående re-l: geringen och rädgifvarepersonalen, som vi i dag härlt afhört? Jag frägar, om det är för rikets väl helso-ll samt, för landets lugn gagneligt, för tidsförhällanderna lämpligt, att, med anledning af styrelseåtgär: der af den obetydliga beskaffenhet, som de anmärk-lc ta, underkasta hela regeringssystemet en offentlig ochli skarp kritik imoöm ett riksständ? Jag tviflar derpå, och när jag föörgäfves söker ett stöd derför i regeringsformen ockh riksdagsordningen, finner jag i stället, att våra ggrundlagar just utmärka en synnerlig mänhet deromn, att förhindra sädana diskussioner, som de, hvilkaa härförinnan sednast egde rum dä dechargebetänkanndet vid 1840—1841 årens riksdag här afhandlades, llikasom att grundlagarne ät kenstitutionsutskottet :uteslutande förbehållit rättigheten att anklaga rädgifvarne eller emot dem framställa anmärkningar, oeh att elementerna till en diskussion i dessa ömtåliga ämnen skola sökas i konstitutions-utskottets berätt:lse om granskningen af statsrädsprotoknllerna, menicke annorstädes eller utom denna befättelse. Enast det, som af detta utskott framlägges till förenäl för riksständens bepröfvande efter 107 S, kan grindlagsenligt inom ständen blifva ämne för diskussion. Går denna längre, tå sträckes den, efter mitt omdöme, utöfver grundlagen; och den ordning denna lag stadgat och menat för dessa diskussioner, är dä öfverträdd. Jag upptar ej till besvarande, hvad en talare här yttrat om regeringens politik i allmänhet, och isynnerhet om det, som rörer en tid längre tillbaka, än den, som förewarande betänkande omfattar. Endast en reflexion vill jag yttra. Denne talares framställning af de faror, som hotade Sverige genom 1848 3rs händelser :i vår verldsdel och de krigiska förhålJanderna i en grannstat, är utan tvifvel tänkvärd. Den politik, Sverige då omfattade, kunde hafva inledt det i förveeklingar, som voro fulla af faror. Men den värde talaren utöfvar icke rättvisa, dä han tillräknar regeringen och konungens rädgifvare skulden för de politiska åtgärder, som då vidtogos. Icke blott regeringeen, utan hela representationen, det vill säga samtliga . riksständen, hela svenska folket, ja, öfven det norsiska, hafva sin del uti 1848 ärs politik, lifvades af sanmma sympathier för det orättvist anfallna Danmanrk, och voro enige om medlen att kom. ma det till bjijelp. Under sädana förhållanden mäste en regering hhandla så, som Konungen gjorde 1848 Det fanns knaappt ett val, aldrahelst då det ej låte sig förnekas, att Sveriges säkerhet hotades genon Danmarks farsa. Men om denna omständighet, i för ening med den allmänna hänförelsen för Danmark: goda och väl uppehällna sak, kan förklara och böl anses rättfärdiga 1848 ärs krigspolitik, sä hindrar detta ieke, att vi nu efteråt böra erkänna den stora fara, för hyilken Sverige utsatte sig genom att utar direkt yttre tväng afvika från det system af neutra litet, som en föregående regering med visdom och fasthet grundlagt, och som landets läge medgifvre att i det aldralängsta upprätthålla. Om farorna at öfvergifva denna politik är jag af den värde talaren tanka. Då jag säger detta, kan jag ej afhälla mij från att uttrycka den fägnad, hvarmed jag hört de värde talaren så varnit omfatta idten om Sverige neutralitet, säsom grundvalen för dess politiska sy stem. Det var denna id, som bestämde konun; Carl Johans jpolitik i mängfaldiga förhällanden, de den personligga eller nationala ärelystnaden likason uppfordrade ttill helt andra rädslag. Men han sto alltid fast vidl sin stora id, och dermed har han lag en säkrare grund för fäderneslandets beständ oc sjelfständighet, än eröfringar och vidgadt politiskt in flytande någoasin kunnat göra. Derföre öfvergaf ha hvarje tanka att ega eller behälla besittningar påan dra sidan Ösersjön, — och sedan de skandinavisk kronornas förening gjort Norden nästan till en kunde han ned skäl hoppas ett längt och betryggad lif för den h:rrskande ideen i hans system för de yttre politiker: den Skandinaviska Nordens ära oc befästade sjefbeständ. —— sesosaa—— (Insändt.) oe . Ser mm AA Jas AA