Aftonbladet – 29 september 1851, sida 2

Riksdagen. Jebatten 1 Borgareståndet angående Statsrådets decharge. (Forts. fr. lördagsbl.) Hr Lagergren: Redam förut har jag ffrån denna lats flera gänger erinrat, att en diskussicon om det ä kallade dechargebetänkandet inom dettta ständ säreles försvåras, ja, göres i mina ögon il viss män notbjudande, derigenom att här ieke finmes någon, om, i följd af sin ställning är pligtig eller ens bevörig att uppträda med ett försvar för de regeringsnandlingar, emot hvilka konstitutionsutskottet riktat sina anmärkningar. Detta förhällande, att diskussionen angär fränvarande, de der inom detta ständ icke ega eller kunna ega offieila organer för de närmare upplysningar och utredningar, som genom anmärkningarne blifvit påkallade, — bör utan tvifvel påägga diskussionen en desto större oväld och mätta, om de män, hvilkas åtgärder undersökas,, innehafva le högsta och vigtigaste förtroenden inoom landet.unnes ej denma särskilda förbindelse till hofsamhet ch mätta, eller blefve den icke erkänd, skulle det vara mycket ett beklaga, att en diskussion, sådan som len vi i dag förehafva, äger samma offenttlighet, som ifverläggningen i det likgiltigaste ämne. Då jag nu fått ordet och kommer att uppträda emot utskottets memorial, ber jag dock att ej blifva så missförstädd, som framstode jag här, blott för att försvara statsrädets ledamöter emot de gjorde anmärkningarne. En sådan roll tillkommer icke mig; jag är dertill lika itet behörig, som detta vore rätta stället för ett sälant försvar. Jag uppträder ej här, hvarken för att orisa, eller att lasta. Men jag finner mig behörig, 2) mindre än pligtig, att undersöka i hvad män de mot konungens rädgifvare framställda anmärkningar, för så vidt de nu kunna blifva föremäl för ständets veslut, äro på facta och skäl grundade, och att derefter bedöma, i hvad mån dessa anmärkningar i poitisk mening ega den objec.iva riktighet,, vigt och betydenhet, att de förtjent att blifva förennäl för konstitutionsutskottets ätgärd och rikets ständlers vidare pröfning. Det mäste medgifras, att vär grundlag är uti mycket egendomlig och olik andra länders, der ett konstitutionelt statsskick räder, men icke i nägot så mycket, som, i afseende på föreskrifterna, rörande konungens räådgifvares ansvarighet för deras Embetens förvaltning. De begge lagrum, hvilka auktorisera utkräfvandet af en sådan ansvarighet, innefattas uti 106 oeh 107 regeringsformen. Den förra, eller 106 , afhandlar de fall, i hvilka konstitutionsutskottet, oberoende af rikets ständer eller: den makt, från hvilken det länar sin tillvaro, och såäledes belt och hället efter egen pröfning, eger för föörmenta öfrerträdelser af lagarne sätta konungens rädgifvare under tilltal inför riksrätt. Utskottet handllar i detta fall, säsom en anklagelsenämnd, en Areoyjpag, hvars beslut ej få pröfvas eller ändras af rikets ständer. I 107 deremot tillerkännes konstitutionsuttskottet ett annat slags makt eller rättighet, som utsikottet kollectivt innehar, men som ej tillkommer nägon enskild riksdagsman eller någon annan riksdagsafdelning, den, att offentligen anmäla anmärkningar emot sättet för utöfningen at rädgifvarnes embeten; men afgöranderätten ätergår, efter denna , till rikets ständer, — hvilka, utan att vara bundne af lagens former, utan tillgång till andra upplysninggar, än dem konstitutionsutskottet meddelat, kunna efteer godtfianande deröfver besluta. Om man nu tilllägger, att föreskrifterna i 107 äro, både till form och innehäll, högst obestämda och sväfvande, — siä mäste det medgifvras, att lagbuden om ansvarighete:ns utkräfvande emot ministrarne ega i Sverige en egendomlighet, hvartill i något annat land en motsvarighet nästan icke kan uppsökas. Desto större böra fordringarne på klokhet, varsamhet och oväld hos rikets ständer vara. — I formelt hänseende synes mig likväl en omständighet vara klar oeh bestämt, den nemligen, att konstitutionsutkottet ensamt är berättigadt att framlägga de facta, bvilka skola utgöra grund för öfverläggningen, om än de efterföljande orden, att rikets ständer skola pröfva, hvad rikets väl kräfjver, gifva ät fältet för denna pröfning, i individuelt hänseende, en utsträckning nästan utan gräns eller kontroll. När nu grundlagen i detta vigtiga fall är så sgen och sällsam, men tillika så obestämd, synes det mig, som berde man, vid behandlingen af ett ämne utaf så ömtälig art, som det ifrågavarande, och då frägorna kunna vara underkastade så skiftande omdömen, städse blicka tillbaka till 107 och i diskussion och beslut, med ett ord, i hela förfarandet strängt underordna sitt enskilda omdöme grundlagens anda och mening, säsom den i allmänhet finnes deri uttryckt. Man har stundom beklagat, säsom en brist, att Sveriges regeringssätt icke är, hvad man kommit öfverens att kalla parlamentariskt. Men om man rädfrågar värt lands historia, finner man att vi ej alldeles sakna exempel deraf. Vi ha verkligen på en tid egt ett sådant regeringssätt, eller rättare sagdt, emedan det fanns mindre i lagen, än i utöfningen, det svenska regeringssättet blef efter hand parlamentariskt, och var det i sin högsta utsträeknng under sednare perioden af den så kallade Friletstiden. Det är sannt, att denna tid dch dess regeringssätt äro just icke uppmuntrande exempel att öeropa för dogmen om en parlamentarisk styrelseform men de äro derföre ieke mindre verkliga. Då värauvarande grundlag stiftades, voro händelserna oeh verkningarne af frihetstidens regering i friskt minne — och med denna tids historia ännu lefvande för ögomen — är det icke underligt, att 1809 ärs lagstiftare ville och ämnade göra allt, för att förhindra uppkommsten af en parlamentarisk styrelse, likasom de på amdra sidan icke tröttnade att uppställa försigtighetsmätt emot missbruken äf en godtycklig regeriogsmakt. Att 107 3 skulle kunna användas såsom ett medel att åter närma sig frihetstidens system, i afseende på konungens rådgifrare, var ingalunda lagstiftarens mening; derom vittna icke blott sista momentet i sjelfva denna 6, utan äfven erfla andra grundlagsrum. Närjag här hörer anspräk yttras om styrelsens direlkta bero