Aftonbladet – 27 september 1851, sida 3

månljuset, slog toner på sin gullharpa, hem-! tade ur fantasiens oändliga rike, omitligt som det haf, som der utbredde sig för hennes blickar. Okonstlad och fri som den natur hon lefde i, uppväxte så Anna till sipnet ännu alltid den ringa och anspråkslösa lotsflickan, fastän hon fick lira så mycket nya saker och bodde i den granna våningen på Torstarp, Dels af unga fru Elisabeth sjelf, dels ock af en skicklig prestman i orten leddes hennes undervisning; hon omfattade allt hvad den tiden ansågs behöfligt för en ung dam af stånd; äfven för de mera materiella hushållsbestyren blef hon ej alldeles fremmande, ty den noggranna alisabeth kit henne derjemte genomgå en ganska försvarlig kurs i kök, väfrum, mjölkkammare, bakstupa ete., och allt lärde och fatfade Anna irnerhgt lätt och gerna, att det var en lust att se det. Der stod ett gammalt :orfärgadt klaver i förmaket på Torstarp, vid hyilket Anna helst valde sin plats och i sang och musik ofta kunde glömma bort den ena timman efter den andra, eller satt hon vid sin lilla kusins vagga och föreläste ur någon bok för fru Ehsabeth, som när hon fruktade att Anna kunde vara trött, alltid vänligt tog boken från henne och sjelf fortsatte. Den unga fruns och den unga flickans förbållande blef med hvarje dag allt innerligare och förtroligare; båda voro de också goda, iskvärda och vackra: Anna för sin del nu tjorton år, en utmirkt skön och nästan utvildad gestalt, hälften barn och hälften jung:ru, den ljutva knoppningsstund då oskuldens -osendoft ännu breder sitt morgonskimmer Sfver barnens lätta vingar, medan den tju.ufemåriga Elisabeths yppigt retande figur med sitt långa kastanjebruna hår, sina mörka lifiga ögon och den hvita perlraden mellan väl rundade läppar var af en motsatt men cke mindre frappant skönhet, liksom också wennes eldiga lynne och sprittande Hiflighet sar en fullkomlig korfrast till den mera uy. a och jemna Anna. Men kontraster, lynnets åtminstone, öfver