Aftonbladet – 27 september 1851, sida 3

Liitz; den tär verkligen på mig mer än jag san säga, ty jag älskar uppriktigt öfversten; a, vet du, jag behöfver blott se herr Blasius König eller någon svensk soldat komrma in på Torstarps gård, så är jag strax färdig att låna af förskräckelse.n Ja, det är bra ledsamt att öfversten skall hålla med danskarne, till och med strida i deras leder. Gud låte detta slutas välls tröstade Anna och riktade tuben utåt sjön. ,Huu tycker du väl det kar slutas för en — en som är... förrädare!y snyftade den unga frun mot Ännas bröst. Men farbror handlar ju efter sin öfvertygelse, bästa du; han tror sig i Christian den romte äga sin rätta herre, och en menniska, som handlar af öfvertygelse, äfven om den är oriktig och falsk, har dock en viss ursäkt. Men svenska kungen gillar ej sådana ursäkter, min Anna; ty ser du, han är en mycset sträng herre... Ack,, ropade Elisabeth efter några ögonblieks tystnad, huru ofta har jag icke med böner och tårar bedt honom att. utstå från stämplingarne med danskarne, från att delta i deras krig! Huru ofta har icke din far, Anna, sedan de blefvo vänner, ollvarligen bedt och varnat honom; men när makans och brodrens förenade böner och tårar icke hjelpte, så måtte jag säga är det en stark öfvertygelse; derföre uträttade cj heller min bror det minsta, när han för sista gån3en samtalade med Tage i emrum, och dispyten var så häftig, alt de närsa dragit värjan mot hvarandra.s Åh, det var besynnerligt, svarade Anna, roduande vid slutet af Elisatbeths ord, och riktade åter kikaren til mottsatta stranden, ler nu allt var tyst och öde, utom att en äng rökpelare ännu virade sig upp mot den mörka aftonhimlen, der hatimänens skilva bakom brustna moln redan lingesedan efterträdt aftonrodnadens sista purpurstrimma. Ett och annat trumpetljud, blandadt med skott, hördes då och då i fjerran och gjorde ett besynnerligt afbrott i den tystnad, som för öfrigt låg utbredd öfver insjöns stränder. (Forts, följer.)