ifven ett och annat misstag influtit vid nedskrifvan-ti let af det ifrågavarande förslaget till national-repre-sj sentationens ombildande, så var dermed likväl ickela värre, än att dessa misstag efteråt kunnat afbjelpas,g och frågan hade, utan hinder häraf, kunnat och bort få en helt annan utgång, om konungens råädgifvare med värma och kraft ätagit sig densammas genomlrifvande. Men, sedan frågan föll, så hade konunsens rädgifvare bort inse vigten utaf att förekomma de samhället upprörande politiska agitationerna genom framläggande af ett omarbetadt nytt förslag i sammi syftning till Rikets Ständers pröfning vid denna riksdag. Jag är öfvertygad, att, om döden icke så snar bortryckt den minister, som på ett annat rum yttrade, att frågan icke kan falla, så hade densamm nu varit lyckligen löst. Men jag fruktar, alt mange ljus förhoppning för värt fosterland och denna, sävö? som flera andra stora frägor, blefvo med honom graf. agde. Lika litet, som jag säledes kan instämma : berömmet öfver den behandling, landets största frägs utaf konungens nuvarande rädgifvare fått röna, lik: litet kan jag tillerkänna dem kraft och allvarlig vilj: i afseende ä de öfriga frågorna. Hafva de väl rät: uppskattat behofvet och vigten, att till Ständernar granskning och antagande öfverlemna redan utarbe tade förslag till ny civil-, kriminaloch kyrkolag. deraf kriminallagen utan tvifvel mest är af behofve päkallad? — Och likväl hafva Rikets Ständer sedar mänga är tillbaka och allt fortfarande ädagalagt, ei olott att de vilja samma förslag, utan ock att de ör ska det snart genomfördt, enär de tillsläppt så be tydliga anslagssummor, icke blott till detta och d: indra lagförslagens utarbetande, utsn äfven till upp förande at fängelser efter det nya straffsystemet Dermed här of lbart åsyftats åtminstone den ny: strafflagens antagande samtidigt med de nya fängelse byggnadernas uppförande, så att den ena ätgärden, så att säga, räckt den andra handen, till betryggandt af landets framskridande i sedligt afseende. Enahanda negativa förfarande har iakttagits al konungens rädgitvare, i afseende på en annan, fög: mindre vigtig fråga för landet, den nämligen, son rörer ett så väl behöfligt ordnande aft undervisnings verken. Vid sista riksdag gäfvo rikets ständer rege ringen ett i sanning otvätydigt förtroendevotum genom beviljande af ett anslag af rdr 90,000 för ge oomförande af denna fråga. Den då afgängne eckle siastikministern hade redan, i afseende hära, utarbe tat ett mycket förtjenstfullt förslag. Har väl nämnde förtroendevotum af den efterträdande ministern si omottagits, värdats och behandlats, som rikets stänler väntat och med deras afsigter öfverensstämt? — Jag befarar högeligen, att denna fråga, när man fin ner, huru den blifvit olika på olika ställen tillämpad, icke kan besvaras annorlunda, än med nej! Den af konungens ministrar, hvilken uti förevarande betänkande fått de flesta anmärkningarne på sin lott, är chefen för landtförsvarsdepartementet. Hura han förvaltat sitt ombetrodda värf, och hva ringa vigt han fästat vid bekofvet af landtförsvaret: rdnande, har en annan talare före mig klart och utförligt ädagalagt. När man betänker de olika anslagssummor, som rikets ständer, riksdag efter rikslag, beviljat för fjerde hufvudtiteln, och till hvilker grad de vuxit under de sista 36 ären, oaktadt det jägre befälets aflöning icke motsvarar deras billiga fordringar, så kan ej annat, än med bekymmer motses ett sådant ideligt stigande uti landets utgifter för denna förvaltningsgren. Och ändå skulle landet vara villfreds med dessa kännbara uppoffringar, om erfarenheten, emot hvad nu är förhällandet, gifvit vic handen, att de oundgängliga förändringar, som landtförsvaret tarfvar, gått i bredd med de dryga anslagen dertill. Säsom det nu är, lärer icke mängen finnas, som förväntar nägot synnerligt i förbättringsväg a! denne rädgifvare, ens vid armcens materiel, hvar: tillständ 1848 beskrefs, säsom varande föremäl för så lifligt klander. Bland frägor, vid hvilka under den ifrägavarandel. regeringsperioden allt för litet ätgjorts, intager der am det för jordbruket betungande skjutsningsbestyret ett betydande rum. Bebjertande det tryckande för landtbrukaren i detta besvär, ingingo rikets ständer vill regeringen med anhällan om detsammas ordnande på annat sätt, i afsigt att lindra bördan för de tryckta. . Xegeringen hörde ock konungens befallningshafvande i detta ämne. De fleste af dessa myndigheter till;tyrkte ocksa förändringen. Men föga eller intet resultat har likväl deraf blifvit, utan synes, som dette för landtmannen så i moraliskt, som ekonomiskt afseunde förstörande onus skulle med få undantag förulifva, sädant det är. Att döma a. den stora frägan om skatteförenkling och erforderliga förändringar i uppbördsväsendet, har -regeringen icke eller under denna period utveckla: ;den verksamhet, som vederbort, och landet med skä! haft att förvänta. Vid sista riksdag lemnades i denne räga en kongl. proposition på en bredare basis, son äl i vissa delar väckte motständ, men ock i andre anns antoglig. Den rädgifvare hvilken, nu inneha dnansportföljen, har, såsom föredragande, kontrasig erat en ytterligare proposition i detta vigtiga ämne. vari an behandlats på ett sätt, som jag frukta cke verkar eller leder till belätenhet. Jag hänvisa i detta hänseende till det omdöme, jag för icke längt edan uttalat; då den kongl. propositionen i detta ständ föredrogs och hvaraf synes, att man i denni fråga gätt tillbaka, i stället för framåt. Den cekovomiska lagstiftningen är visserligen i konungens hand; men jag tror, att regeringen sjel: bör Önska, att skilja densamma ifrån sig. Derigenom skulle de betungande göromäl, hvarmed regeringen belastas, försvinna och tid, säsom jag föru intydt, blifva öfrig, att mera ostördt lägga hand vic maktpåliggande statsekonomiska frågor. De ekono miska ärenderna skulle ock vinna en snabbare behandling genom deras öfverlemnande till särskilda auktoriteter och lokalmyndigheter, hvarigenom många inledningar till obelatenhet eller missförständ emellan de bada statsmakterna kunde undanrödjas. Fö konungens rädgifvare vore detta ett värdigt föremål, lerå regentens uppmärksamhet borde fästas. Huru de auvarande uppfyllt sin bestämmelse härutinnan, lemnar jag till ständet att bedöma. Tull-lagstiftningen är ock ett särskildt kapitel i bistorien om konungens rädgifvares verksamhet. Men let är för vidlyftigt, att jag nu skulle kunna taga mig friheten, att trötta med afbandlande af dette imne i speciela delar. Jag vill endast nämna, att, dä man sett af statsrädsprotokollerne, huru denni lagstiftningsgren behandlats, och de yttranden, som i konseljen föregätt dylika frägors afgörande, så kan I men icke annat än beklaga det sätt, hvarpi flertaiet af konungens rädgifvare bedömt dessa för riket st I vigtiga frågor. 1. Af allt hvad jag nu haft den äran anföra kommer jag till den slutsats, att, lika med br Wern, tillstyrka, r att, jemlikt 107 s regeringsformen, rikets ständer mätte hos konungen skriftligen anmäla deras önskan, att Kongl. Maj:t ville ur statsrädet och ifrån embetet skilja icke allenast chefen för landtförsvarsdeparL tementet, utan derjemte alla öfriga nuvarande herrar statsräder, med undantag af chefen för sjöförsvars. departementet, hvilken genom framläggande af plan FEEL OR ATEA ALI ISTART EE a TAS. SERGE ATERN D. I Å ; en annan förändring i tingens vanliga ord