ir dimman kringblicka nejden, eller Natavalls stenkyrka: de sju remnade jätteblocken, eller bautastenarne der borta vid byn, eller Kungsällan der elfte Carl drack — och det är nordiskt alltigenom: nordiskt som oldtidsrunorna i Runamos bergshällar: en hel hjeltetid ligger gömd derunder 7). Var naturen här sådan, var det ej underligt. att Annas öga så länge dröjde öfver Svansjöms stränder, der hon stod jemt ett år efter mfvranskildrade händelser. Det var nu, likasom då vi sågo henne vid Djupafors en qväll i solnedgången; men det som denna gång fiste hennes uppmiärksamhet, var icke ensamt solens sjunkande majestät: en by-brand, som på andra sidan sjön slog fram i förfirliga eldslågor, mellan hvilka rökpelaren långsamt virade sig upp mot horisouten, gjorde naturskädespelet ännu frappantare, ehuru hemskt, och fingslade ocksa An nas blickar, De bortdöende solglimtarne och eldstungerva mötte hvarandra, och Svansjöns vågor öterspeglade dem begge — en himmelsk eld, en jordisk brand, den törra mild, skön; dem sednare förtirende och hemsk, så i naturren som menniskohjertat! sÅnna såg länge, länge derpå. Men det ä ju . rysligt sköuvto, yttrade hon till ett ungt fruuniimmer, som satt bredvid henne på en steen och genom en kikare oroligt betraktade breanden. 1 Lågan visade sig allt högre och högre, all blef luften, allt starkare jemmerskrie: rör ochh de vu? Lurraropen från de svenska ryt taresqvadronerna, och snart var sn: pphanarne: sordna näste blott en rykande grushög. Det var nemligen i Jwi månad år 1677. de com värst det sköna Blece närkverdiga runsk Ruramos Lä y Vi bedja 1 nologien att hafva förlagt månader sednare än de verkligen passerade; red i Februari 1677 afsände nemligen Curl XT bröde