Aftonbladet – 27 september 1851, sida 2

Efter denna nödvändiga ingress återtaga vi tråden af berättelsen och följa Ake upp till Torstarp, för första gången efter den olyckliga duellen. Kaptenen går med händerna på ryggen och ett ytterst fundersamt utseende fram och åter på golfvet förbi det gamla skrifbordet, vid hvilket en militär i dansk uniform sitter och skrifver, allt emellanåt kastande en förstulen blick på den marcherande kaptenen. Välan, jag har beslutat det! utbrast slutigen Litz, i det han tvärstannade framför dansken, i hvilken läsaren lätt igenkänner den remlighetsfulle mannen, som så skrämde lilla Anna vid Djupafors; ni kan nu skrifva att ag är till Hans Maj:ts tjenst och skall efter ästa förmåga genast sitta den i verket, så snart befallning derom anländer; detta äfven! om jag icke redan förut af hjertat hatade dessa! ölpaktige svenskar. . . Bra, herr kapten! afbröt leende dansken, ade bort pennan och upptog med högvigtig min ur bröstfickan ett stort försegladt papper, som han med en bugning öfverräckte kap-! enen. i Det innehöll hans utnämning till dansk öf. rste och en i de nådigaste ordalag affattad. ran om Christian V:s bevågenhet, med öfte om cen betydlig lifstidspension jemte beallning att genast infinna sg vid krigshären Skåne. Ja så, jag ser... hm, hvilken nåd! mumade den nybakade öfversten helt belåten och rlömde nu i ett ögonblick den ed, han icke! ängesedan svurit Carl XI, om han icke glömt len redan förut, Och hvad det goda förslaget att uppbåda lUmogen beträffar och bilda Snapphanar äfen här i Bleking, så har väl herr öfversten inkt på att gå i författning derom? smilade ansken, Visserligen, min herre, det bir icke bhfva vårt att när som helst trolla fram en snappane .. Samtalet afbröts i detsamma af en betjent, om anmälde att Åke lots nödvändigt ville