Aftonbladet – 27 september 1851, sida 2

En ofion vil Svansjön. På armen tog ban den lilla bru: Klappade henne på hvitan kin Christ gifve, att du vore vuxen nn! Snart blefve du kärasten min., Ilan tog en guldring af sin hand, Bad barnet dermed att leka, Ber hon uppvexte i ålder, förständ; Det gjorde hennes kinder bleka. (Ur folkvisan om herr Axel och sköna Walborz.) Skönast bland Blekinges romantiiska nejder utbreder sig bakom det lilla vänliga Carlshamn Asarums socken med sina. hundrade sjöar i en än nordiskt vild, än siöderländsk naturgruppering. Och Svansjön sedan! — det klara ögat, som blickar fram mellan rosiga ängar, guldgula skördar, bland hvilkas gungande ax blåklint och den hvita convolvolus bergat sig en anspråkslös plats, mellan kring vikarne susande lunder, grönskan? 4 bergstupor, och öfver allt detta en vimmel, doftande af sommarlik välmst, sprittando af sängfåglars glädje och fjärilens dans, som i farten här och der glömmer något avf sitt vingstoft på rosens kind eller på vatteenperlornas 3littrande skir. Se Svansjön, ockh du skall minnas skaldens ord: vItalions hhmmelötver nordens berg! — Men se också Blåkullens bergspetsar ), der sagan vill hafva sett hafsfrun ) Bläkullaberget vid sjön Brogäl och den så kallada Natavalls kyrka, belägen i sydvest från Asarum, äro, tillika med det öfriga, märkvärdigheter bäde i archeologiskt och naturhistoriskt afseende.