Aftonbladet – 26 september 1851, sida 2

sravamina, som sammanlagda gjorde honom till en mindre bra menniska och i denna berättelse till styckets mörka karaktär, som äsaren skall se. Helst skulle vi helt och hållet velat renskura de moraliska rostfläckarne från kapten Litz hjertsköld, ty fula karaktärer misspryda ultid i mer eller mindre mån, — men någon skugga är ock ibland nödvändig för att ljusvartjerna desto bättre må taga sig ut och erföre så . . . Är kanske det onda också nödvändigt i verlden för att det goda må synas så mycket kärare och fullkomligare, infaller någon? — Nej, det var alldeles icke vår mening, men let onda såväl som det goda är, eftersom let är verkligt i lifvet, äfven berättigadt till ett erkännande, i den afsigt nemligen att det nå, kunna upphäfvas och besegras af det soda. i Kapten Liitz var, som nämndes, till börden lansk, liksom hans köttslige broder, den fatige Åke lots; han var också den person, som lin och i Åke förtäckta ord talat om i stusan på Ringö. Hvad Ake sjelf beträffar, så hade han dergenom, att han tidigt älskade en fattig bondlicka, den i sin ungdom sköna Elin, ådrasit sig sin gamle fars och den äldre broderns rela misshag och förtrytelse, och då han icke unde förmås att afstå från denna förbindelse, plef han genom broderns intriger och ränker lutligen gjord arflös af fadern och skulle så rid dennes död stått på bara backen, om han cke haft en helt obetydlig summa efter sin nor, som icke kunde fråntagas honom. Det engång bevittnade och förklarade testanentet efter fadern klandrades förgäfves, och ack vare Tage Liitz konstgrepp, satt han enam herre öfver slägtens stora förmögenhet. Åke Liitz, som alltid haft en afgjord böjelse