Aftonbladet – 25 september 1851, sida 3

ag hade nästan sagt: nu för tiden ren dumhet och det kan jag gerna säga. Vi vilja således berätta er den fattiges saga, som har den egenskap att vara lika mycket en verklig sanning, som i alla tider upprepar sig. Det är morgonen efter den dag vi nyligen sågo sänka sig öfver nejden kring Djupadal. Stugan hvari vi inträda har väl ej mer än tvenne rum, ett större och ett mindre derbredvid, :som också begagnas till kök vintertiden, men allting är så städadt och snyggt, si ordentligt och vackert, från det granrisade golf. vet till de blankskurade träbunkarne, som st i rad deroppe vid taklisten. Och likväl herrskar fattigdomen härinne visserligen ej den trasiga och utsvultna nöd, som icke vet hvad barnen skola kläda eller föda sig med; men fattigdomen behöfver väl icke vara så stor för att jag icke skulle bli förstådd, då jag säger er att det val ett fattigt folk, som bodde derinne. i På ett slags tillstymmelse till stol sitter Ake lots och lagar ett nät, allt emellanåt sorgsej betraktande en medelålders qvinna af ett vackert, men matt och lidande utseende, liggande på en sjuksäng. Vid ett af fönstren hålle lilla Anna på att vattna sin rara balsamin ocl den nyss utspruckna hvita löfkojan, de end: så kallade öfverflödsartiklar i det anspråkslös: rummet, om sol och blommor eljest kunna s: kallas och icke snarare äro nödvändighetsting för den fattige, som har så litet af den öf riga verldens njutning; sjelfva Picciola blom made ju på en stackars fånges fängselgård Men se på Anna! Medan hon vattnar den tör stiga balsaminen vattnas hennes ögon ick mindre. Hon gråter. Modern ligger sjuk de i den torftiga sängen och Ake gråter ock de han sitter med sitt fiskredskap, fast han söke dölja tåren, men både Anna och den sjuk: se det nog. I stugan rådde för öfrigt en enformig tystnad, endast då och då afbruten af den sjukas suckar eller fiskmåsens och sjöfåglarnes skri, som flaxade derute på hafvet. Nej, i dag kan jag inte göra något, mumlade Ake för sig sjelf och gick fram till den