Aftonbladet – 25 september 1851, sida 3

juka; stackars min Elin, hur är det i dag? rågade den bedröfvade lotsen i det han fatade sin hustrus lilla aftärda och magra hand. Jo, jag känner mig bättre, bättre, min vVän, svarade Elin småleende och tryckte ömsom sin mans och Annas hand, som gråtande luade sig ned öfver moderns hufvudgärd. Elin kände på sig att hon icke kunde ha så långt igen; plågorna, som kort före dödens annalkande ofta pläga lindras, hade ock här upphört med sin våldsamhet, derföre kunde hon tycka sig mycket bättre, ju närmare det ed emot slutet. Du förlåter mig ju, Ake?, hviskade len sjuka med matt röst och förde sin mans hund till sina bleka läppar. Ja, goda Elin, visst har jag gjort det om det varit något att förlåta, men du, min engel, var helt och hållet oskyldig,, svarade Åke; han — den rike uslingen deroppe, min bror . . mumlade han mellan tänderna, han var ensamt skulden! . . . Och honom bör du ock förlåtas, fortsatte Elin med en bedjande blick. J bören bli vänner, j ären ju bröder. .. Men, återtog Åke, utan att svara på lennes sista ord, jag är bra olycklig, som ej kan skaffa några läkemedel eller en doktor till min Elin, ty sannerligen här i huset haricke på länge funnits några pengar och fisken kan jag ej få såld; ... ack min Gud, hvad det är svårt att vara fattig ibland! ... ;Pappa, du har ju pengar, de der silfwermynten jag fick i går af den fremmandles, svarade Anna och pekade på spiselkanten, der de ganska rigtigt lågo invirade i ett papper. Ja, det vore visst mycket pengar för Oss, mitt barn, men dem kunna vi inte behålla, ty den du fick dem af, var ingen annan än en dansk spion, en fiendtlig utskickad, och så fattige äro vi ännu inte att vi skulle ta en förrädares pengar,. svarade Åke med ett sjelfständigt uttryck i det redliga ögat; jag vill bära dessa pengar tillbaka till kapten Litz, der spionen nog lär finnas, ehuru jag mycket ogerna går dit, ska gud veta . . . till min bror.p (Forts, följer).