lagt korgen från sig och sprang fram till for-. sen, der hon satte sig på en af de mossiga stenhällarna, löste af skorna och lät så det framsorlande vattnet fritt stänka sitt skum öfver de små föttterna, medan hon med sin skära silfverstämma :sjöng på en melodi, som sjelfvilligt sprang ffram ur hennes själ: När sjöfrun ur sitt hafsslott gär, med grönan krans kring de bleka hår, och ropar: kom ned i min bölja blä! hon ställde så skön en hägring derpä, uti hafvet. Fro inget luftslott: ej lyckan tro, Men bygg i eget hjerta ett bo för himlen, sä skall du se att han stär der ännu när hägringens bild förgår uti hafvet. Tystnande sprang hon hastigt upp med korgen och började här och der bland tufvorna leta efter smultron. Hon skulle ju ha hem till sin sjuka mor en korg deraf, så hade lilla Anna föresatt sig, det vore så roligt efter mor tyckte så mycket om dem, och nu började hon liggande på gräsvallen trefva omkring med händernas. Då och då blef hon rätt glad när ett rundt, läckert smultron, eller till och med ett rödt kallon nappade på kroken och trillade nerikcorgen, men denna hade ännu ej blifvit mer än half, hur mycket Anna är sökte, och hon tänkte just på att gå hem då hundens häftiga skällande ådrog sig hennes uppmärksamhet. Ej utan en hemlig rädsla såg hon i detsamma en låmg mörklagd karl hastigt komm: emot sig, efter utseendet en tiggare eller kanske en skogsttjuf, så hemsk förekom mannen Anna.n Caro ropadde hon till sig och tryckte beslutsamt sin 1lilla korg närmare armen, i det hon med häftftig bjertklappning frågade hvad han ville. Jo, ser dui, mitt vackra barn, var inte rädå för mig utan svara mig blott på några frågor. så skall du ha hederliga drickspengar, genmälte den fremmande, och försökte se vän lig ut. Ordet drickspengar lät så underligt och rar