TA P2 OD härtill tar i betraktande, att berörde jättefartyg blir mer än 50 fot längre än det stora ångfartyget Great Britain, så torde nägot vidare tillägg ej behöfvas för att väcka en föreställning om det gigantiska i detta fartygs dimensioner. FRANSK DOMSTOLSSCEN. En hygglig yngling vid 25 ärs älder är anklagad att hafva slagit portvakterskan madame Cachau. Ordföranden. Ni har slagit denna qvinna? Den anklagade. Min herre, jag kunde icke motstå en rörelse af liflighet. Madame Cachau. Liflighet, ja! Han kallar det för liflighet, han! Han har alldeles förstört mitt högra öra. Den anklagade. Hvarföre lyssnade nivid min dörr? M:me Cachau. Hvarföre har ni fruntimmersvisiter? Den anklagade. Hvad angär det er? (till domstolen:) Det var min tvätterska. M:me Cachau. Jo, vackert tvätterska! (till domstolen med en höjning på axlarne:) Hans tvätterska! (Till den anklagade): Er tvätterska så mycket som jag är Julikolonnen, en tvätterska med hvit crepehatt! Rackare! Nu går skammen på torra landet! Ordföranden: till vittnet. Ni lyssnade säledes vid hans dörr, när ni fick slaget? M:me Cachau. Jag... jag var i trappan. Den anklagade. Kl. half 12 på qvällen? A:me Cochau. Ja, hvarför icke? Ni räknade ju fram ert linne vid den tiden? I alla fall är det icke första gången han slog mig. Samma dag på förmiddagen gaf han mig en spark, då jag vände ryggen till, såsom en lömsk och förrädisk pultron. Den anklagade. Jag skulle taga min nyckel ihennes rum. Jag fick då se huru hon tittade tvärtigenom ett bref till mig. Mime Cachau. Han är som en orm så elak! Skylla mig för att jag läser hyresgästernas bref! Jag! Den anklagade. Hvad som är säkert är att ni såg ini brefvet. AMi:me Cachau. Jag säg icke. Jag gjorde mig en tub af brefvet för att se hvad entresoln gjorde i sitt fönster. Den anklagade. Ett bevis att hon icke är nyfiken! A:me Cachau, med värdighet. En portvakterska bör vaka öfver sina hyresgäster; hon mäste gifva räkenskap för dem inför Gud och inför värden (husets egare). Ordföranden. De slag ni fått ha icke på nägot sätt gjort er oförmögen att arbeta? M:me Cachau. Hvad till en början sparken beträffar, så har jag icke kunnat sitta på 3 dagar; hvad äter örfilen beträffar, sä susar det ännu för örat. Jag begär såsom skadeersättning en lifstidsränta af 600 franes (300 rdr bko). Den anklagade. Hvarföre icke 1200 francs? Al:me Cachau. Ja, det är sä, det! (till domstolen): Jag förökar summan till 1500 francs; (till den anklagade): Om han säger ett enda ord till så går jag upp till 2000 francs. Det skall ej kosta mig mycket! Den anklagade, skrattande. Och icke mig heller, vill jag hoppas. Domstolen dömmer den anklagade till 16 francs böter. M:me Cachau qvarstår förstummad. Ett annat mål ropas upp; slutligen uppvaknar äter hennes medrvetande, och hon utbrister: Än min lifränta då? Ordföranden. Förfoga er hädan. M:me Cachau. Nej, nej! Jag gär icke härifrån förr än jag fär min lifränta. Tvenne gensdarmer föra ut frun, som slär omkring sig, väsnas och ropar: Släpp mig, drabanter! Eller är ni olyckliga! Domstol! Gif mig min lifränta, eller ätminstone tobakshandelsrättigheter. es