Aftonbladet – 24 september 1851, sida 1

Vandunl, bisittare 1 polisen och den verksam maste medhjelparen i denna anstalt, åtminstone så vidt dess hemska bragder äro i fråga. Mordförsöket föreföll den 28 dennes, omkring klockan half åtta på aftonen, medan grefven, som var på väg till sitt embetsrum, gick förbi Metastasio-teatern. Han fick ett dolkstygny; som likväl icke var farligt, emedan dolkspet-: sen händelsevis träffat emot en knapp och halkat. En oerhörd häpnad har kommit öfver hela staden vid detta förvägna tilltag, och räddhågan hos den nuvarande styrelsems handtlangare är ännu i oupphörligt stigancde. Mördaren har icke kunnat upptäckas; men när dylikt inträffar brukar den härvarandle styrelsen låta gripa en mängd menniskor, som den föregifver sig hafva skäl att misstärka, och antingen vräkas de i fängelse tills vidare, eller landsförvisas de; man hoppas sålinda, likt Herodes, att ibland hela svärmen äfren hafva träffat den man önskat. Romarne sjelfva röja litet eller inset delta-gande för grefven, hvilken allmänt anses för elak, hämndlysten, oblidkelig och grym; man har kallat honom polisens hyena,; han har ständigt gjort allt hvad han förmått för att förbittra lidandet hos denna inrättninjgs beklagansvärda offer. Få dagar förut upppvaktades han afen förnäm enka, hvars fyra sööner hade blifvit kastade i fängelse, och som aanhöll att få veta orsaken till deras häktande. Han lät den arma modern vänta utanför-audliensrummet i tre långa timmar, hvarefter han slutligen nedlät sig att låta henne veta sin förvåning öfver hennes fräckhet att besvära honom i anledning af så dåliga menniskor, och att hon borde blygas öfver så vanartiga söner, hvilkas uppfostran måstehafva varit högst usel, för att kunna medföra dylika resultater. Något skäl till häktningen fann han icke för godt att meddela; och då alla fyra kort derefter utsläpptes igen, tros allmänt att de blifvit gripna af misstag, i stället för några misstänkta personer. Detta är visst icke sättet att framkalla hvarken aktning eller tillgifvenhet; också lärer grefven fråga litet efter hvad andra :tänka om honom, och man har hört honom slkryta öfver att han i hela sin lifstid icke vissat någon menniska en ynnest. Han högmodlas öfver en stränghet, som aldrig slappas ocm en köld som ingenting mäktar förändra. När han för några år sedan var styresman i en småstad lät han arrestera sin egen fru, för det hon bad för ett af hans olycksoffer, och kastade sin son på dörrn för en ungdomlig därskap af samma slag. Processerna mot dem som under republikens tider köpt kardinalernas statsvagnar pågå ännu; emellertid hafva åtskilliga bland de tilltalade redan blifvit dömda, både mot lag och formaliteter. Medgifvas bör dock att straffbestämmelserna, oaktadt sin stränghet, voro mindre öfverdrifna än man i allmänhet föreställt sig; i Rom har, till allas firundran, häri visats mera skonsamhet än i ladsorterna; så att t. ex. samma öfverträdels, som i Rom belagts med sex års fängelse på galererna, har i Viterbo icke ansetts försonadt med mindre än tjugo års. Sjelfva domens orättvisa minskas likväl icke genom det måttligare straffet. En stackars jude hade t. ex. under republikens tid på auktion inropat ett åkdon, som icke genom sitt yttre röjde något tecken att hafva tillhört en kardinal; men sedan han efter Pio Nonos återkomst fått veta att vagnen verkligen hade varit en kardinals, anmälde han sjelf förhållandet hos vederbörande embetsmyndigheter, som läto besigtiga vagnen och funno den hafva tillhört kardinalerkebiskopen Brignole. Juden kastades genast i fängelse och slapp först ut sedan han afstått ifrån all ersättning för inropssumman, samt sjelf utbetalt 70 scudi (omkring 170 rdr bko) i skadestånd för åtskilliga förändringar, dem han påstods hafva vidtagit med vagnen. Dermed trodde han saken vara slut; men han bedrog sig: när processerna emot köparne af kardinalsvagnar öppnades, blef äfven han stämd och sakfälldes till 6 månaders fängelsestraff. En liknande orättvisa har föröfvats mot hjulmakaren Lucentini, som hos någon bland republikens underordnade tjenstemän köpt nåora hjulskenor, hvilka efteråt funnos vara jagna från hjulen till en kardinal Barberinis vagn, men dem han genast vid kardinalens iterkomst skyndade att bära till kardinalen, itan att begära någon ersättning. Kardinalen angaf honom straxt hos polisen, som lät kasta hjulmakaren i färigelse, och der har han suttit i 18 månader, och sitter än, i afvaktan på dom i saken. En annan person, som blifvit utan alla skäl invecklad i de juridiska högmålsförföljelserna, är doktor Pio, en regementsläkare, hvars regemente bivuakerade på Piazza Navona, natten efter bataljen den 30 April 1849. Då Pio ir gammal och sjuklig ville han ej gerna vistas på torget om natten, utan gick till det lervid belägna Villa Pamfii, der kardinal Brignole hade bott, och bad om husmum. Han mottogs mycket artigt af husfolket:, som till och med ville inqvartera honom i kiardinaleng egen våning; men doktorn förklaradle sig bes låten med en madrass på golfvet i det förmak, der kardinalens vaktbetjening plägade vistas. Efter restaurationen ansågs det likväl som en förfärlig vanhelgd att en lekman vågat förnedra betjentvaktrummet hos en af kyrkans furstar, med att göra det till sitt sofrum, och en viss pater Neri, tillhörande hans eminens svit, lät genast gripa doktor Pio och kasta honom i fängelse. Denne pater Neri, för öfrigt en högst vanfrejdad person, men hvars hat emot de liberala öfvergår all gräns, angaf derefter d:r Pio att icke blott: hafva 1egat i kardinalens sängkammare, utam äfven att hafva varit behjelplig när beslaget: lades på kardinalens vagnar. Den ena beskzyllningen ir väl lika sanningslös som den ancdra; men emellertid har den gamle doktorn nu tillbragt två är i fängelset och får sannolikt sitta der ytterligare sex månader, eller tills dom faller. Men jag skulle aldrig sluta, om jag ville omtala de många orättvisa anklagelser och volisförföljelser, som här bedrifvas alla dagar. vör de flesta sakfällda har väl det slutliga traffet stadnat vid tre eller sex månaders fänelse, och ännu flera bland de tilltalade hafva