rike — alltsom man behagar kalla det — har sändt dessa möbler och möbeltyger, dessa färgade glasornamenter, som ses med tjusande behag fördelade i rikt parketterade salonger, dit dagern endast silar sig in genom ypperliga draperier, och som låcka en oerhörd skara af beundrare och köpare, nämligen bland rikt folk. Ryssland har prydt kristallpalatset med sköna bronsarbeten, guldoch silfver-smiden som förtjena närmare betraktas, glindrande guldoch silfver-brokater, och en samling vaser, möbler, ja portar, af malakit — annars en ädelsten — här prydda med gyllne ornamenter i den mest originella men tillika mest utsökta stil. Ryssarne besitta — och De Custine har i den vägen anfört sällsamma vedermälen — de vigaste händer i verlden. Men hvartill gagnar hela denna prakt, ståt, lyx, konst, fingerfärdighet? Alla dessa folk stå såsom folk längst tillbaka, ur landthushållningens, industriens, politikens och samfundslifvets synpunkt. De friaste, flitigaste och jemnast välbehållna bland jordens invånare, Engelsmännen och Nordamerikanerna, hafva icke fått tid ännu att ägna sig åt denna underbara fingerfärdighet. Innan de tillåta sig att förvärfva den, tro de sig först böra bringa sin jords alla rikedomar i verksamhet och sammanhopa ett oerhördt grundkapital i mynt och machiner, vid vite att annars icke frambringa annat än öfverflöd och elände. Se här orsaken hvarföre en fransman kan finna sig så lagom smickrad af det väsen man gjort öfver våra Gobelinsväfnaders, våra Sevre