Aftonbladet – 22 september 1851, sida 2

vishet att icke vilja i oss se några slöjdidkare på allvar. Väl framställa de oss icke vidare på sina teatrar såsom fordom — kostymende som markiser och ätande grenuljer — men skulle man tro hvad de yttra, så utgöra vi blott och bart ett folk som har smak; vi äro blott artister, prydnadsfabrikanter, ritare och påhittare af storverk, dem vi sjelfva icke veta att begagna. Våra medtäflare på hinsidan kinalen tyckas hafva ett särskildt interesse uti itt se oss inskränkta till rollen af modellöre, när de visa sig så beredda att medgifva vårsmak och vår handfärdighet. Bedröfligt är att våra statsekonomer till och med göra sig till genljud af dessa ensidiga och egennyttiga loford; den störste färgläggaren deribland (professor Blanqui) kommer ju till följande slutresultat af sina rese-intryck: Konsten, denna det franska snillets odödliga flamma, är för oss hvad jerngrufvorna och pstenkolsgrufvorna äro för engelsmännen: ett pouttömligt kapital. Att klyfva menniskonaturen i särskilda väsen, som BSaint-Simonisterna påhittade — i konstnärns, vetenskapsmannens ch slöjdidkarens; — eller i talangens, kapitlets och arbetets män, på sätt Fourieristeria ville hafva det: — det är att våldföra den mensklighetens irofulla enhet, som hvar dag sträfvar att rotfästa sig vidare; det är att begå samma anakronism, som att nu mera vilja stycka samhället i oförenliga kaster. I ett samhälle, som uppnått myndighets