Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

icke er tillgifvenhet, återgif honam er aktning; beröfva honom icke det rmmn utan fläck som ni gifvit honom. Om han icke mera har familj — namn — stöd — hvad skall det blifva af honom? — Den olycklige — som hans mor redan en gång öfvergifvit — flyr honom ånyo. O, om jag vetat. ..s Så många delade känslor plågade nu denna brottsliga själ; men hvad hon i synnerhet fruktade var, att åter visa sig infir Eståve. Denna qvinna, som vid så många tillfällen oifvit lysande prof på sitt förakt för verldens dom; denna qvinna, som så ofta trampat konvenansen under fötterna, kände sig nu fattad af en outsäglig fasa vid tanken att möta sin sons blick. Det ligger äfven hos de mest förderfvade väsenden en viss blygsel, som man cke förmodat, om icke omständigheter väckt och uppenbarat den; och till denna blygsel, som med hela sin tyngd tryckte den brottsigas hufvud, förenade sig fruktan för den ara, hvaruti sonen sväfvade. Af alla dessa bemödanden och sakningar var monsieur Bergeval uttömd, modös. Allt wvad som tilldragit sig var för lonom så remmande, så fasansfullt, att all hans styrka var försvunnen. Ni svarar mig icke, min herre, sade hans vustru, jag reser, ni vill ju det? Ja, ja! svarade han häftigt. Men min son, min Esteve — har ni icke örlåtelse för den oskyldige? — Jag svär, han r det! — Om man hitförde honom sårad, löende och han emot er utsträckte sma ar