Aftonbladet – 17 september 1851, sida 3

er hand, lät er blifva okunnig om denna sak, var det af fruktan, att detta fremmande barn skulle en dag kunna blifva i edra ögon mindre värderadt än min son. ,Fullfö!j, fullföljs, sade madame Berjeval, med en viss rörelse. Mitt lif med er,, återtog målaren, -har icke varit annat, än en lång kedja al sorg och lidande; ty, emedan min kärlek gjorde mig svag för er vilja, betraktade ni mig som en man, oförmögen att förstå er, som blott kunde beundra er... Ni har tillbakastött, skymfat, drifvit gäck med mig; ni har gjutit förtviflan, blygsel i min själs öppna sår, ... under qval har mitt lif förstörts, min helsa förlorats, mina förmögenheter urartat... . se, allt detta har ni gjort!... Hvad angiick er mitt lidande, emedan ni icke älskade mig ... Huru kunde väl ert torra, egenkära och lättsinniga hjerta hysa ömmare känslor? ... Tio är at tortyr hafva straffat mig för denm kärlek, som jag trodde oändlig, men som dock hastigt utslocknade. Ni log åt min klagan och sönderslet min själ med ert förakt ... det var icke allt, till de öfriga qvalen förenade sig en fullkomligt grundad svartsjuka. .. Min herreln . .. ;O! afbryt mig icke. Ifrån detta tögonblick har jag kastat långt ifrån mig all sisvaghet... ja, ni bedrog, vanärade mig, icke igenom passion, utan igenom kallt högzmod, för hvilket ni begagnade er skönhet, igcenom ett hjerta, slutet för all tro på dygd occh på alla ädlare känslor. Min vrede förökiades; jag högaktade er icke mera, men jag älskade er ännu... det var dårskap, feghet, .. . och som man till ett sjukt, besvärligt barn gifver ieksaker, kastade ni till mig gracer, band och kors . .. jag föraktade och aftvisade dem, ty ni hade köpt dem för priset af min vanära. .. (Forts. följer.)