Aftonbladet – 17 september 1851, sida 3

nom. Han älskade mig snart och jag fästades oupplösligt vid honom. Mitt lif hade nu ett bestämdt mål, och jag var icke mer allena., ;Jag ämnade en dag afhemta brefven, son Thomas mor skrifvit, det var gossens namn. då min professor, hvars vänskap för mig al. drig minskades, underrättade mig, att man å honom uppdragit betydliga målningar för er af kyrkorna i Nimes, och att det nu berodde på mig att dristigt framgå på den karrier jag valt och biträda honom vid detta maktpåliggande arbete.n Jag emottog tacksamt denna Försynens välgerning och reste genast med honom till Nimes. Thomas åtföljde oss. Dessa vigtiga arbeten och andra som följde dem, äfvensom den inträffade Julirevolutionen, lade hinder i vägen för mitt beslut, att uppsöka den gamle bonden, som anförtrott mig Thomas. Ju mera framsteg jag gjorde, destomera ökades min sysselsättning. Hela min tid var upptagen, och mitt rykte var redan stadgadt 1 södra Frankrike. Flera är förgingo så, delade af tiden jag gaf åt större arbeten och den jag egnade åt Phomas, hvilken jag, till minne af min bror och för att göra illusionen fullkomlig, kallade Esteve. Detta barn hade blifvit mitt: jag vårdade dess barndom, jag bildade dess ungdom, det bar mitt namn... man visste icke annat, än att det verkligen var min son; och ag vederlade icke denna irring, som var mig så kär., Allt efter som målaren framskred i sin beättelse, afhörde hans hustru honom med mera ppmärksamhet. Hon sade alltså med verklig förvån ng: nEsteve är då icke er son? Nej, madame, och jag tackar himlen derur Då jag 1835 träflade er vid badet i sreneerna och efter nog lång väntan erhöll