Aftonbladet – 17 september 1851, sida 2

för den faderoch moderlöse, att se glädjer på alla ansigten och återvända hem, der in. tet lefvande väntar honom... icke annat är köld, hunger och enslighetens fasa. Inger vänlig hand klappar på den olyckliges dörr. intet tröstande ord vibrerar för hans öra; öf:vergifven, glömd — äro tärarne hans enda trogna vänner,s Här sänkte målaren sin panna emotlanden och satt länge grubblande. Hans hustru sade ändtligen: Visserligen, min herre, äro edra minner sorgliga och naturliga, jag fattar det; men, förlåt, jag inser icke på hvad sätt de kunna intressera mig, som ni påstod.v Ni har rätt; jag har låtit föra mig föl långt, sade mr Bergeval, hastigt hemtande sig. Men för att förtydliga min berättelse, val jag nödsakad att oftare tala om mig sjelf, är jag velat. Nu skall jag blifva kortare. De återtogo sin förra ställning och han fortfor: Min mästare, som kände min belägenhet, hade redan gjort mycket för mig. Vid detta tillfälle bistod han mig ytterligare. Jacquesv, sade han, du måste återtaga dina studier; och det blef öfverenskommet att jag alla aftnar skulle af honom undervisas ; dagarne skulle egnas åt arbete, för mitt uppehälle. Han hoppades igenom ständig sysselsättning förströ min sorg, och gjorde ännu mera — ha förskaffade mig arbete. En gång, ibland ndra, anmodad att måla porträtter af en rik familj, boende vid foten af Alperna, anmälde han mig i sitt ställe, och jag hade lyckan att blifva antagen. Det var år 1829. Vintern var sträng;; djup snö betäckte vägarne och likväl gick jag mvarje morgon öfver fältet för att fullborda det arbete jag åtagit mig; oaktadt man bad mig qvarstanna, återvände jag hvarje afton till Em