Aftonbladet – 17 september 1851, sida 2

Född under tryckande omständigheter, uppfostrad i olyckans sköte, reflekterade det allvarliga af tillvarelsen på hans unga ansigte. At se honom med sin bleka hy, hans ända til genomskinlighet fina skinn, hans stora ljus: blå ögon, som hade ett uttryck af djupt all. var; att ändtligen se hans långa hår, benad den Intelligenta pannan och i blonda locar nedfallande — hade man kunnat tro ho: nom vara en af dessa englar, som blott fö ett ögonblick nedstiga till jorden för att upp. samla mensklighetens lidanden, och sedan föi Gud inberätta dem. Ack, det var alltför sannt. Vår mors tårar, som redan ofta badat hans vagga, skulle snart äfven fukta hans graf. xOch sedan mina tårar!s Sorgen inträdde ånyo i vår boning; likt ett af dessa bleka bloss, som fladdra och dö vid minsta flägt, slocknade Esteve.n Min mors sorg hade inga gränser och detta barns död betog mig allt hopp att återkalla henne till lifvet. De omsorger, hvarmed jag omgaf henne, voro fruktlösa.v Din far och din bror kalla mig och jag går . .. sade hon., Snart var jag allena — allena! Alla tre hade gått... öfvergifvit mig! Då jag åter trädde under det tak, som dolt så många lidanden, som beslöjat så mycken kärlek, kan ingenting återgifva det intryck jag kände. Det var en isande tomhet, en dof tystnad, som mötte mig. Förgäfves kastade jag en förvirrad blick omkring mig — den mötte intet af det, som varit mig kärt. En dödlig köld fattade mitt hjerta — och jag gret! Det var mig omöjligt att vänja mig vid denna ödslighet, och likväl ville jag icke öfvergifva ett ställe, som hos mig återkallade så många minnen. O! det är något bedröfligt för den fattige,