Aftonbladet – 16 september 1851, sida 2

visa minsta svaghet, och bilden afhans olycklige, nästan döende tar, som han kanhända icke mera skulle återse, stärkte horom i detta beslut. Han återtog alltså med lum: Madame, i det ögonblick jag sall slåss för er, har jag en allvarlig, brinnnde bön att till er framställa., xSätt dig, Esteve, och tala... Allt hvad du i detta högtidliga ögonblick fordrar af mig, lofvar jag att uppfylla. Den unge mannen tog en stol och började: Madame, man har förolämpat er på ett ovärdigt sätt; mitt hjerta har på samma gång lidit och uppretats deraf. Ni skall blifva hämnad; men Jag vill och kan icke lemna verlden, utan att med mitt farväl förena en sista bön till er. O, måtte ni höra den... Jag har nyss lemnat min far, och min själ blöder vid hans beklagansvärda ställning. Det är en ädel man som lider och dör, emedan en outplånlig sorg undergräfver hela hans visende. Arme far! Huru har du icke bemödat dig att för mig dölja orsaken till ditt onda; men jag har utforskat det. Han hyser för er, madame, en kärlek utan gränsor, och ni älskar honom icke. Jag ber, vid allt hvac som bör vara heligt för er, som maka och nor, återgif honom sin förlorade frid; i bris af kärIck, haf atminstone medlidande... ag begär det för det blod, som skall vara mig: kärt att för er utgjuta. Var god och fördragsam emot den arme sjuke, och han skall blifva så lycklig; men om ni öfvergifver homom, och jag dör, hvad återstår honom då? Är det väl möjligt att uthärda tillvarelsen, beriööfvad all tillgifvenhet? O, lofva och uppfyll hvad jag. nu bönfallit om! Jag lofvar detta! sade madame Bergeval med hänförande liflighet; och ännu mera jag lofvar, att sedan du bhämnat mig, belön