Aftonbladet – 16 september 1851, sida 1

rassekefrare-alglilen ar tor 2:sta plats a Rdr 6 fp, Adra plats 2 Rdr och 3:die plats 4 Rdr 32 8 banko. — Närmare underrätte!ser lemnas i Norrköping af Herrar Strömberg ä Wahlberg, hvarest Passagerare-biljetter finnas att tillgå, och hos Hr O. W. J, Lewenhagen, som emottager paketer, samt i Linköping af t. f. Postmästaren Hr J. T. Öijer. EE EE REA VR NN Berlin den 8 Sept. Det system, efter hvilket Preussen så väl som hela Tyskland nu regeras — polisstyrelsens och det från denne oskiljaktiga godtyckets system, utvecklar sig alltjemnt, och allt hvad jag i dag har att meddela bekräftar i alla riktningar hvad jag förut kort och sammandraget antydt. Jag tror icke att något land eller landskap i Tyskland finnes, der ej de nuvarande styrelsernas våldsamheter väckt den djupaste saknad af tillståndet strax före 1848 års resning; öfverallt råder å ena sidan samma förtryck, samma tystnad, å den andra samma ängslan och samma grubbel öfver medel att i all framtid vara trygg mot undersåtares uppresningslystnad; till detta ändamål vet man ingenting lämpligare än skarp polisuppsigt och i bakhåll de älskade bajonetternas och spetskulornas ultima ratoi. Obestridligt är att när man slår någon på munnen, eller lägger kafle deri, så ändrar man icke dermed -den slagnes eller förstummades tankar; och häfderna visa att kanoner lika litet förmått sopa bort ider, som polisoch våldsbragder mäktat öfverväldiga folkens vilja. Men fördröjas kan ett flöde, och under partistriden om återskridande, stillestånd och framsteg, kan det nästan komma att se ut, som om alla återvägens bryggor voro isprängda och en fullständig vederläggning åstadkommen af den filosofiska läran att förnwmftet alltid måste få rätt och till slut vinna seger. Vid anblicken af nuvarande företeelser i Tyskland frestas man att tro två sekler hafva förgäfves gått oss förbi och att vi återfått trettioåriga krigets laglöshet, då tider och menniskor voro så förvildade så ärelösa och trolösa, som Gustaf Adolf skildrade dem i sitt ryktbara tal i lägret vid Niirnberg. I Wien och hela Österrike har sabelväldet stigit till det högsta; alla det vida rikets större städer befinna sig ännu alltjemnt i belägringstillstånd; öfverallt hafva militäiranstalterna blifvit så anordnade, att hvar och en bland dessa städer kan läggas i aska vid minsta motstänstighet iemot den kejserliga viljan. En krishär om 600 000 man bevakar icke blott Italier, Ungern och (Galizien, utan ock sjelfva Österrile och det öfriga Tyskland; den höjer dubbelönens banår vid Rhen, Nordsjön och Österjön, och hotar alla de små stater och furstar, som tilläfventyrs kunde hysa den tankan att någorlunda hålla ord mot sina undersåtare och icke göra sig helt och hållet till österrikiska korporaler. Här ges nämligen några småfurstar, som en lång tid bortåt ärligt beslutat upprätthålla de af dem besvurna folkrättigheterna och grundlagarne och hvilka stretat emot och göra det än, så mycket de förmå. Hertigarne af Nassau och Braunschweig, storhertigarne af Oldenburg och Weimar hafva ståndaktigt hållit ut jemte Preussen, så länge de ännu ägde skäl att tro Preussen ärna uppfylla någon af sina egna försäkringar. I Dresden och till och med i Frankfurt hafva deras sändebud bildat en opposition, som föll först då, när enigheten emellan Österrike, Preussen, Bäjern och de öfriga konungarne och furstarne icke mera lemnade någonting att hoppas, men mycket att frukta, och den lilla minoriteten såg sig öfvergifven på alla håll. Ännu mera hårdnackad är den gamle konung Ernst i Hannover, som väl icke hade gifvit några särdeles stora löften, men vill hålla hvad han lofvat. I Hannover är tryckpressen friast ännu, der står nationalgardet qvar, och adelns anspråk på återbekommande af sina fordna företräden afvisas. I längden får väl dock den gamle konungen gifva vika för de beslut, som Osterrikes och Preussens nuvarande sämja framkallat i Frankfurt — eller ock nödgas han af. träda regeringen, hvartill han sägs hafva erbjudit sig heldre, än att icke stå vid sina ord. Detta är ett märkvärdigt vedermäl: af den nuvarande ställningen i Tyskland; — äfven för en konung återstår der ej annat val, än att bryta den ed han svurit sina undersåtare eller lemna kronan åt sin efterträdare, som är obunden ännu så af kungsord som af ed. Ryktet vill veta att den åttioårige gamle ärnar resa till England; möjligen får han der andra tankar; möjligen återvänder han icke derifrån, utan slutar sina dagar såscom prins och pär i ett fritt land. Erinrar mam sig likväl att denne fordne hertig af Cumberland, när han 1837 blef konung i Hannover efter konung Wilhelm, just var den som upphäfde den fria statsförfattning, hvilken hans broder och företrädare förlänat riket, och att han för detta vå:d fördömdes i hea Tyskland; och besinnar man att just han framstår nu såsom den ärligaste och mest frisinnade bland alla Tysklands furstar, och såsom sådan erkännes och vördas af sitt folk, — då har man först en klar öfversigt af den omsvängnung, i politik och moral, som alla förhållamden fått vidkiännas i vårt arma fädernesland. Om ritt är ej mera fråga och rätttskänslan utrotas grundligt hos tyska folket. En gång torde detta med våld frambragta morzaliska förderf komma att bringa furstarne och diplomaterne i förskräckelse; men för ögonblicket mirker öfvermakten ingenting annat, än att den förmår allt hvad den behagar och att hvad som helst kan genomdrifvas med våld. : Det konstitutionella systemets tillintetgörelse i Tyskland är det problem som återstår, sedan demokratien blifvit kufvad genom de konIstitutionelle, och härom hafva Österrike och I Preussen lyckats förena sig med ryskt bistånd. IDe större tyska makterna instämma gerna, de mindre äfvenså, för det mesta; ty de återfå Pe Åtminstana ckenhart in suveränitet VIT