Aftonbladet – 15 september 1851, sida 3

ler hans mor; jag är för honom intet af letta ... är en fremmande qvinnal!v Det är just derför, som han icke får duellera. Han vet alltför väl, att jag blott har honom för att straffa smädaren. Hvem vågar då klandra att han lyder en så ädel rörelse?,, Jag förbjuder det; jag vill se honomv, sade Mr Bergeval, fattad af en fix id. I Och jag säger er, att jag antager hans arm! för min hämnd ... han måste väl blifva min! försvarare, då jag icke har någon annan. Sedan tillade hon leende, betraktande föraktligt sin man: Hvilka principer vill ni ingifva er son? Hvad ämnar ni göra af honom ? En man, som vet att befalla öfver sin själs rörelser.n Och som låter sig förolämpas, utan att hämnas ?a Nej, men som öfverlemnar åt hvar och en att hämnas sina egna oförrätter, och som icke blottställer sitt dyrbara lif för den första kokett, som behagar tro att ett till hennes försvar gjutet rent blod är ett offer, som aftvär hennes förbrytelser.v Min herre, förena icke förolämpning med så mycken feghet. Låt andra förakta, förolämpa er maka, men skymfa henne icke sjeli ... Jag tillåter, fördrager det icke.x Som en af jägaren sirad panther upprestc sig madame Bergeval i heia sin längd. Hennes ögon sände blixtar. Det var icke mor: ett kallt förakt i hennes drag, utan alla tecken af den häftigaste vrede. Hon syntes icke mera säga till sin fiende: jag föraktar dig medlidsamt; utan: darra! Målaren lit icke afskräcka sig; tanken pi striden förfirade honom icke mera. Det gälld: icke honom, utan hans son, och dessuton hade epitetet feg slagit hans hjerta. Hänförc