Aftonbladet – 15 september 1851, sida 3

litet, att denna nationalitet ej kunde blifva den i Finlands kultur herrskande. Landet koloniserades från Sverge; det mottog af Sverge! christendomen, jemte prester och kloster, ätvensom eholvr och wadervisningsanstalter; ve gar det tillika verldslig öfverhet, och! grorde det delaktigt af sin egen statsförfattnin Finland bl f till det yttre en svensk! s; men det var för vidsträckt, för litet! it, befolkningen för svag och kringspridd,. för att svenskt språk och svensk kultur skulle: kunnat genomtränga hela folkmassan, eller omskapa en så gammal, så främmande, och sål i grunden olika nationalitet. Denna drog sig undan till det egentliga foket, till gemene man, och bevarade i det inre af landet, i del östliga och vestliga trakterna, icke allenast språket lefvande, utan äfven till en stor del gammalfinska seder, lefnadsoch tänkesätt,! folklynne, sagor, vidskepelse och folkpoesi. Men för den bildade verlden var allt dettal mer främmande, dunkla, celler nästan utplånade erinringar från en förgången forntid, än ett folks lefvande besittning. Att gemene man! ännu alltid talade sitt eget obegripliga språk, att biblar, psalmböcker och katekeser trycktes på finska språket, och att gudstjensten på landet, äfvensom i särskilda stadskyrkor, ännu hölls på detta språk: det var ungefär allt hvad man till och med i Sverige, ända till medlet af adertonde århundradet, visste om finsk na-! tionalitet. Svenskan hade blifvit det andra nationalspråket i Finland; från barndomen lärde sjg icke allenast hela den bildade verlden detta språk, utan äfven det så kallade medelstån-! det i städerna, ja, till och med på landet många till kusten gränsande socknar. Svenska litteraturen blef äfven Finlands. Men båda språken voro till sjelfva grunden förmycket åtskilda och för mycket främmande för hvarandra, för att någon ömsesidig inverkan af betydenhet, allraminst en sådan språkblandning , som mellan anglosachsiska och normandisk-fransyska språken i England, skulle här kunnat uppstå. Det var endast i det finska umgängesöpråket, som några svenska ord, l. såsom vi förut anmärkt, blefvo upptagna, nemligen sådana ord, för hvilkas begrepp landets. språk saknade uttryck; men till och medi si finska form och sina finska böjningar äro dessa ord främmande oorganiska beståndsdelar, ungefär som största delen af de latinska och fransyska ord som blifvit i vårt moderspråk , införda. , Det egentliga folkets språk förblef således i sitt isolerade tillstånd, såsom ett blott i dagligt tal, i folkdialekterna, vegeterande monument från forntiden, och hade alldeles ingen beröring med den nyare europeiska förståndsntvecklingen och civilisationen,! det vill säga, med den litterära kulturen. Ville denna kultur meddela sig åt finska folket. så måste den begagna till bjolpmedel det he!t och hållet skiljaktiga svenska språket, ochl Finlands af sjelfva naturen beredda isolering gjorde ett sådant meddelande ännu svagarel och ofullständigare. De af den bi.dade folkklassen, som voro infödde i Finland, voro dock skilde från det egentliga folket; ty om de också kunde tala folkspraket, hade det likväl blifvit för dem nästan ett främmande språk — främmande för den själskultur som de bildade Finnarne delade med svenska nationen. Men den svenska litteratur, som utvecklade sig i sjelfva Finland, förblef svag och obetydlig. emedan den saknade allt stöd, all resonnans hos det egentliga folket; ehuruväl många finnar af det lärda och andeliga ståndet intogo en hedrande plats i de akademiska vetenskaperna — hvilkas organ var latinska språket. Lyckliga skalder, såsom t. ex. Creutz 1 adertonde, Franzen i nittonde århundradet, utbytte sitt fidernesland, utan att dock alldeles öfvergifva det, emot Sverige, och utvecklade der de poctiska blommor, hvilkas knoppar blifvit uppdragna i Finland. Man upptäcker också derföre hos dem många egendomliga drag. som tillhöra den finska nationalkarakteren och den finska poesien, och som finnas införlifvade i dessa skalders svenska sånger. Emellertid gick det med Finlands gamla poesi, som det gick med den gaeliska; de gömde djupt sitt lif i folkets tysta erinringar; få af den bildade Klassen kände den annorlunda än som en saga. En Meacpherson i Finland skulle sannolikt rönt samma öde, som den genialiske Skotten: en öfversättning af det finska epos på prosa skulle blifvit förklarad för uppdiktad afhonom sjelf. Har icke till och med den finske skriftställaren doktor Lönnrot blifvit misstänkt och beskylld för att, i det af honom utgifna episka skaldestycket Kalevala, hafva tillagt sånger af sin egen uppfinning, för att gifva åt det gamla epos en större fullständighet! Och likvälp — säger en annan finsk författare, Castren — är den ursprungliga finska folkpoesien så karakteristisk, att ingen enda rad kan der tilläggas; emedan hvar och en, som gjort närmare bekantskap med denna poesi, skulle genast uppticka underslefvet och förstå att skilja det ökia från det efterhärmade.n (Forts.) DD (Insändt.) Huru kongl. Ofverintendentsembetets tjenstemiän bevara hufvudstaden för eld och brand. Dä insändaren en dag i slutet af förra veckan passerade Hötorget, såg han en tjock rök uppstiga öfver taket på den länga uthusbyggnaden vid torgets södre sida, som begagnas till vagnslider för kongl. hofstallet. Ins., som trodde sig veta, att någon eldstad icke fanne I dan Jalan af luronadan hvarifrån rilan oven