Aftonbladet – 15 september 1851, sida 3

nas, tillhör just det finska ett folk, som endast derföre synes hafva fått njuta ett tillräckligt inre och yttre lugn, på det dess språk måtte kunna ernå den fullständigaste, efter dess karakter och dess egechet renaste utveckling. II. Kellyren, vdd Finne, har i sin Finska sr grunddrag m. m. (Berlin, 1547) stöllt i ende framför saväl mongoliska språken. Finska språket säger han, har, skyddadt af sitt lands belä genhet, i de djupa mörka skogarne och vid de lugna sjöarne 1 dess hemvist, kunnat ostördt och organiskt utveckla ett af förfidrens sånger helgadt och bevaradt språk. I samma mån den intellektuella synkretsen vidgades, ntvecklade sig också språket, men alltid troget sin första grundkarakter. Så har äfven ss språkprincip blifvit i hvarje punkt konseqvent genomförd, och sålunda framstår det nu harmoniskt bildadt och välljudande, rent och obefläckadt.. A. Gotthinrd gör den, som det synes, riktiga och träffande anmärkning rörande finska språket, att det genom sin byggnad och sin ordbildning visar, att det på samma gång står högst 1 en urgammal och mest afligsnadt från en ny kultur. I hela språket finner man knappt 50 rena enstafviga ord, hvaremot det har sammansatta och likväl till begreppet enkla ord af 8, 9, 12, ja ända till 13 och 19 stafvelser, en egenskap, som det endast delar med Grönländskan och några andra mindre bekanta språk. Också har det den egenheten, att det alltid ställer det enkla hufvudbegreppet, hvars modifikationer man vill uttrycka genom sammansättning eller tillägg, 1 spetsen för hela ordet, hvilket direkt bildas genom sammanbindning af blotta suffixer, hvilka i och för sig sjelfva hafva ingen betydelse och äro inga egna ord i språket, men genom den ställning de erhålla midtuti det sammansatta ordet, finna sin särskilda noga bestämda betydelse. Det skulle föra oss vida längre, än utrymnet för denna artikel medgifver, om vi ville ingå i cn detaljerad framställning af finska språkets karakter och byggnad; men innan vi öfvergå till litteraturen, vilja vi förutskicka några flyktiga anmärkningar. En annan egendomlighet hos det finska språket är den utomordentligt rika modaliteten af dess verbala stamord. Verberna hafva, likasom i ungerska och turkiska språken, cn oändlig böjningsoch bildnings-förmåga; man uttrycker derigenom en sådan mängd fina, nästan till spetsfundighet gränsande, modifikationer af handlingen och verbets förhållande till subjekt och predikat, att knappt något annat språk kan i detta afseende förliknas ned Finskan. Vigtig är dock härvid den omständighet, att folkpoesien och det nuvarande umgängesspråket göra sällan bruk af lessa långa sammansatta ordbildningar, och att talspraket sträfvar att allt mer och mer befria sig ifrån de konstiga och sammansatta ;rammatiska formerna. Ofvergången till enkare former plögar gå hand i hand med ett folks intellektuella bildning och dess språks stylistiska utveckling. Jemte den ofvan omtalta stora rikedomen af ordböjningar och den utomordentligt konstiga förmågan att bilda derivater af den individuella ordformen. råder i andra afseenden en stor enkelhet i den grammatiska organismen. Denna känner t. ex. ingen skilnad på genus (han. hon, det) mellan orden, hvarken substantiver eller adjektiver; finska språkets nomen har blott en deklination, men denna har deremot icke mindre än femton genom sufixer bildade kasus, som ordna sig i en viss fuljd efter ett märkvärdigt vid bestämda reglor bundet system; verbum har, oaktadt sin oändiga rikedom af modifikationer och former. blott en konjugation eller en rad personaländelser, som vid alla verbernas former och 1 de särskilda (åttayj Modus undergå endast få omskapningar. Äfven den ytligaste öfversigi af finska språkorganismen, dess ordbildning och ljudlära, ådagalögger språkets stora egendomlighet, så väl då det betraktas från den grammatiska, som från den phonetiska eller musikaliska sidan; det ställer välljud och harmonisk klang i ordbildningen så högt, att rhytm och euphonie på visst sätt kan kallas för dess egentliga princip; det har en förvånande vokalrikedom (icke mindre än tjugutre diphthonger, utom de vanliga åtta vokalerna): få konsonanter; alliteration och assonans i betoningen och stafvelserna; en alltid noga bestämd accentuation, hvaraf dess metrik och dess rhytm bero; och dessa egenskaper stå ; det skönaste förhållande till dess inte och ideela karakter; der är företrädesvis skapadt för poesiens milda, känslofulla, idylliska och erotiskt lyriska tonarter. Redan den aflidne danske språkforskaren Rask kallade finskar för det originellaste, regelmessigaste, böjligaste och mest välljudande språk på jorden: han berömmer dess harmoni i det inbördes förhållandet mellan vokaler och konsonante: och deras användande vid ordbildningen; han liknar det vid italienska språket, och fäste uppmärksamheten derpå, att det, liksom danskan, har alldeles intet af de lappska och sla: viska språkens hväsande ljud och hårda slut bokstäfver. Alla dessa och dylika egenska: per förklara för oss, såväl det intresse ocl det värde i linguistiskt afseende finska språ ket äger, som ock den finska folkpoesien karakter, hvars rikedom och nationella egen domlighet blifvit, så till sägandes, först inya ste tider upptäckt. Det var cen oafvislig följd, dels af den lägr ståndpunkt af civilisation, hvarpå Finnarne, jemförelse med det eröfrande svenska folket befunno sig, dels af deras från hela det öf riga Skandinavien mycket afvikande nationa DENSITETEN TR TIDERS FEL IE ATEA LER EV LIA OAS BETET C