En blick på Sorfarstendömet Finlands Natnallitieratur. Efter pof. C. Molbech. (Ur hans skrift: Ieretning om Finlands NationalLiteratur og dens nyceste Tilstand.) Bland gamla europeiska folkslag, dem vi ännu känna såsom qvarlefvor af vår verldsdels fordna bebyggare, och som hvarken tillhöra det kultursystem eller den språkstam, som utvecklat och utbredt sig i Europa sedan nära två tusen år, hafva vi äfven att nämna Finnarne. Detta folk, hvars namn så ofta förekommer i det skandinaviska nordens historia, är nära beslä:gtadt med Lapparne, och ännu mera med Estherme; lärde och infödde språkforskare hafva bragt det till fullkomlig visshet, att Lapparne (såväl de norske som de svenske) äro en sidogren af Finnarne, och att deras språk stå ännu närmare till hvarandra, än det kymriska eller gäliska språket till det irländska, öfvensom att, efter all sannolikhet, Estherne och Finmarne ursprungligen varit en och samma stam,, hvilken delat sig norr och söder om Finska viken. Den egentiga finska nationen, hvars hufvudsäte ännu i dag är samma Finland der den alltid haft sin boning, utsträcker sig derfrån, jemte flera i språkförvandtskap med densamma varande sidogrenar, ötver hela norra Ryssland; men vi vilja här hålla oss blott till den finska hufvudstammen i sjelfva Finland, emedan den tidigast uppnått en viss national-kultur, och emedan dess språk i den nyaste tiden icke allenast blifvit föremål för fortfarande filologiska undersökningar, utan till och med utvecklat sig till ett nytt skriftspråk. Ploko allenast språket, utan äfven andra omständigheter utvisa, att Finnarne tidigt känt en slags kultur, åkerbruk och handtverk; deremot finna vi sådana ord, som hafva afseende på en högre civilisation, först efter svenska eröfringen, således först omkring sista hälften af tolfte rhundradet, införda och bildade efter svensla språket. Men om också finska språket såunda genom sin dubbelhet (urspråk och svensk efterbildning) lemnar bidrag till folkets äldsta kulturhistoria, och underrättar oss att Finnarne ända till svenska eröfringen, utan satt vara nomader, likväl voro inskränkta till en: slags enkel, mer kommunal än egentligen reppublikansk och politisk författning; emedan de blott bildade bymenigheter med sina föreeståndare, men icke hade några ärftliga eller valda furstar, inga städer och ingen egentlig öffverhet: så måste vi derjemte anmärka, att sådant, äfven så litet som svenska eröfringen, haft annan inflytelse på språket, än att detta. utan att undergå några organiska grundförindringar, omedelbart ur eröfrarens språk upptagit sådana ord, som civilisationen efterhand gjort nödvändiga. Språket bibehöll efteråt, som förut, sin 1 hög grad egendomliga organiska byggnad och bildning, oförändradt af all främmande inflytelse. Då man betraktar finska språkets grammatiska organism och öfriga egenheter, har man allt skäl att anse: det för ett af de äldsta och mest oblandade urspråk i hela den asiatiskeuropeiska språkkveriden. Bland alla språk af den ural-altaitska stammen, dit det rökJe. ET nd I AR DE TE AT