Aftonbladet – 15 september 1851, sida 3

genom en känsla af vild förtviflan, närmade han sig sin hustru häftigt och ropade: Akta er, madame, allt tålamod förgår slutligen, och känslor finnas, som länge undertryckta, kunna leda till raseri. ;Hvad rörer mig ert raseri?n Detta kan ni säga om verldens förakt, om mitt, äfven om ert eget samvete, som en dag, för sent, skall döma er ... men om det vansinne, som jag känner sjuda inom mig, kan ni det icke. Ni vet, att om det förnuft, som kommit mig att fördraga så många förolämpningar och qval — detta förnuft, som ni kallan svaghet — öfvergifver mig och ai gör mig vansinnig ...? Nå, hvad kunde ni då? Jag kunde döda er! Ni?, sade hon med ett sarkastiskt leende, men drog sig likväl försigtigt ett steg tillbaka. ;Ja, jag som talar och nu befaller, att ni aflägsnar er! ...o Detta bevisar, att ni är tapprare inför en qvinna, än inför en man. Nej, men att jag har rättighet och kraft att straffa en äktenskapsbry tersk a, innan jag straffar den, som haft mod att afslöja hennes vanära., OrNi fr 2 se es mans fbe stigit, vergifva valp! atsen, viss att då denn gått öfver, skulle hon återfå alla si: öfver en halfdöd man. Likväl ville hon icke draga sig tillbaka som öfvervunnen, utan sade, gående mot dörren: Då ni blifvit lugnare, skola vi återtaga detta samtal, som jag förebrår mig att hafve förlängt. Jag hade bort märka det miserable tillstånd, hvaruti ni befinner er.