äter fattat vandringsstafven för att täga derifrån I Uppskrämda genom de af Österrike nu företagna in trättningarne, svärma de i horder omkring i Österri Ikes öfriga länder, i afsigt, som de pästå, att äter tåga till Afrika och Egypten, sitt hemland pästå de I Med lösdrifvares vana att utan särdeles arbete skaft: sig sina få lefnadsbehof, hafva de tyckt sig alltfö noggrannt bevakade af den nya österrikiska polisen för att kunna stadna qvar längre. De tala om in Jgenting annat än sitt gamla hemland, der inga grän sor finnas, inga pass behöfvas, och der framför all ingen enda gensdarm kan förmärkas. De veta e huru längt de mäste täga för att hinna fram; mel väl hafva de hört att de först mäste färdas öfver et stort haf. De vandra emellertid allt längre ocl längre, utan penningar, utan pass, blott med pregelr af sin stams törkastelse på pannan, utan annan väg visare än Aldebaran (Öxens öga) på den nattlig: himlen, och utan fruktan för annat än polisen. — 1 Skånska Posten läses: RYSKA STENKISTOR. Sedan många herrans är tillbaka lärer berättelser om ett större ryskt fartygs strandande vid Yngsjö ett stycke från Åhus, varit ganska allmän, säväl hä i staden, som kringliggande orter, och berättelsen ha under sagoform bibehållit sig intill våra dagar, me följande biomständigheter. På fartyget skulle hafv: befunnit sig ej mindre än en rysk furstinna, oc! skulle fartyget medhaft en ganska rik laddning. Maj vill minnas, att i Yngsjö hade en längre tid funnit några mycket rika bondfamiljer, inom hvilka hvarje handa för bönder ovanliga dyrbarheter förefunnits, ocl till hvilkas rikedom ingen rätt kunde förklara orsa ken, om icke deri, att de riktat sig vid nämnde far tygs strandande. Dessa familjer äro mähända länge: sedan utdöda, och alltsammans skulle väl också för längesedan hafva gätt ur sjelfva Sagas minne, om icke närboende fiskare uppfriskat minnet med ständigt förnyade päståenden derom, att vraket efter det strandade ryska fartyget vid klart väder och lugn sjö blef synligt, icke mer än nägra alnar under vattenytan, och att man dervid tydligen kunde urskilja hvarjehanda saker, isynnerhet marmorpjeser m, m. Under nu pågäende hamnarbetet vid Åhus har berättelser om denna ryska furstinna samt hennes och fartygets öde änyo upplifvats bland arbetsfolket vid hamnen, hvilket slutligen förmätt byggmästaren vid hamnen att passa på lägligt tillfälle för att närmare undersöka förhällandet. En dag återkommer han frän en sädan undersökning och berättar, att han verkligen sett det underbara fartyget och kunnat urskilja hvarjehanda saker på detsamma. I sällskap med en del arbetare begifver han sig derefter dit vid passande väder och sjö, och med tillbjelp af nödiga instrumentalier, som de af hamndirektionen för tillfället fätt låna, lyckades dessa arbetare att ur sjön och från det funna fartyget upptaga 2:ne stycken större kistor af sten, aflänga till formen och bredare i ena ändan. Om dessa stenkistor ursprungligen inneslutit den ryska furstinnans skatter och dyrbarheter, läter sig icke afgöra; nu befunnos de fyllda med sjögräs, sand och snäckor m. m. Af de ritningar utaf nämnde kistor, hvilka hitsändts, vill det emellertid synas, som om de varit ämnade till — Jlikkistor, och att säledes i de nu upptagna troligen nägra af det kejserliga ryska husets medlemmar skulle hafva hvilat sina ben. Fartyget lärer emellertid ännu förete för ögat flera skatter, hvadan sedan uppmärksamheten derpä blifvit väckt, man icke lär underlåta att söka om möjligt få upp alltsammans. Måhända päträffar man slutligen nägonting af mera värde än det hittills erhällna, kanske t. o. m. sjelfva den ryska furstinnan. Skulle så inträffa, och det kunna bevisas, att likkistorna äro ämnade för kejserliga ryska huset, så vore det mähända bäst att gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer,. När ytterligare upptäckter och upplysningar i denna sak förekomma, skola vi söka att derom meddela läsaren kännedom.