; IL. Man och hustru. Läsaren har säkert uppfattat de frarastående dragen i madame Bergevals karakter; har sett hvilken säkerhet låg i denna stolta och beräknande själ; har anat, att under detta förledande, frivola yttre dolde sig en steril grund, der ingen enda ädel känsta slagit rot. En så organiserad qvinnas välde är oberäknoeligt. Hon hade medvetande saf sin styrka — och detta medvetande gaf henme en oerhörd djerfhet. Qvinliga väsenden, sådana som madanre Bergeval, äro verkliga plågoandar för de olycklige, som, utan att vara beväpnade med köld och hyckleri, komma i kontakt med dem. Före sitt giftermål var målaren begåfvad med hög inspiration och intelligens. Kärleken, i stället för att hos honom utveckla nya förmögenheter, blott qväfde dem han egde. Orsaken var, att den rena, omätliga kärlek, som brann inom honom, icke fanim någon näring uti ctt kallt, förtorkadt hjerta; der, hvarest han sökte ctt älskande hjerta, som. hans, mötte han blott en stolt och högdragen själ. Det hade fordrats icke mindre in tio qvalfulla är för att qväfva denna så rika natur. Och besynnerligt var, att ju mera hans energi stärktes under modlöshet, desto mera tilltog hans kärlek i liflighet; att ju mera hans hustru visade honom likgiltighet och förakt, desto mera ökades hans passion; så att det är sannt, att kärleken, som dör af öfverflödig näring, tillvexer genom försakelser, hvilka för densamma äro liksom cen grym sporre. Hvarje gång han ville afkasta den boja, som tryckte hans själ och för hvilken han rodnade, voro några ord af sirenen tillräckliga, för att ånyo fjettra honom. Så paralyserad lemnade hans vilja honom utan styrka i sin olycka, hvars hela vidd han kände, (Forts.)