— ——KO-r-—--— ÄH 2 JÖRAN Hon aflägsnade sig, åtföljd af kammarjungfrun. : Esteve och hans far hörde henne inträda i sina rum i öfre våningen, O, min far,, sade nu den unge mannen, sökande att läsa i fadrens ögon; ssäg, är det väl sannt, att ni är lycklig?... Tviflar du derpå? Och hvarföre skulle jag icke vara det? Och då Estöve alltid hade sin blick fästad på fadren, förvirrades denne ändtligen som en brottsling; och med hufvudet sänkt emot bröstet, stammade han: Ja, ja, Jag är lycklig . . . mycket lycklig! ... Förlåt att jag frågar er, min far; men i det ögonblick jag återvänder till militärskolan . ville jag veta, att ni icke lider .. . Ah! det är rätt, du skall snart lemna mig, sade målaren matt; jag hade glömt det., Har ni ingenting att siga mig? ..M Nej, mitt barn... ingenting! Lemna mig nu... jag förmår icke mera... jag återser dig i MOrgON . .. 0 Med en lidande min tryckte ban sonens hand. Han ingick i sina rum. Allena der, framtog han ur sin ficka diplomet, som hans hustru räckt honom, och sönderref det. Sedan kastande en mörk bliek omkring, sade han: Jag är allena, allena, min Gud! O, att Esteve måste resa — öfvergifva mig. Den vällustiga, nedriga förförerskan omspinner äfven den oskyldige ynglingen med sina nät — nan måste bort — måste vara okunnig om allt. . .v Stödd emot en möbel, med ögonen fistade på en punkt som en vansinnig, förblef han rörlig. Solens första strålar, som skimrade genom le slutna gardinerna, funno honom på samma plats och 1 samma ställning,