Aftonbladet – 11 september 1851, sida 2

styrka, sitt välde; hennes panna strålar, hennes blick genomtränger, hennes mun har de ömmaste leenden och hennes röst har brytningar, hvilka harmoniska och vibrerande tjusa hjertat. Det är i synnerhet i hennes gång, : den minsta af hennes. gester, i den enklaste af hennes rörelser en oförklarlig vällust, något ytterligt smäktande, hvaraf man känne; sig hänförd och som utöfvar ett oemotstånd ligt inflytande på väsenden, hvilka förmå upp: fatta denna qvinliga skönhetens fullkomlighet En elegant toalett förhöjde ytterligare ma: dame Bergevals naturliga fördelar. Under det att hon, ledsagad af konsuln sökte en ledig plats öfverst i salongen, vilj vi lätt utkasta hennes mans porträtt. Han var en man af omkring trettio år, sjuk lig, mager, med intelligent, men tidigt fåra panna, med uttrycksfull blick, med regelbund na, men ytterligt bleka ansigtsdrag. Mai fann lätt, att han under ett leende, som sam mandrog hans läppar, sökte dölja ctt af dess inre lidanden, hvilkas härd själen är. För betraktaren låg en egen, besynnerli; kontrast emellan denne så tidigt förfallne mai och denna qvinna, strålande af helsa och son syntes alltid hafva varit smekt af lyckans vind flägt. Hvar och en som stannade vid denn tanke, skulle nödvändigt vilja inträngai dess två visendens mystår. Hvilken olycka had nått den ena af dem, utan att träffa den an dra? Uppfyllde väl denne man ett verk a tillgifvenhet, då han för sig allena behöll e Ihemlighet, som dödade honom och hvars upp täckande skulle betagit hans maka lugn oc Isinnesfrid? — Eller vore de så föga förenad och förtrogne, att samma slag icke kunn: krossa dem gemensamt? Madame Bergeval hade satt sig ibland någr fruntimmer, hvilka affekterade att icke märk henne, Snart uppstego äfyen de, som intog