Aftonbladet – 10 september 1851, sida 3

tågade Napoleon i Paris, och Provence skakades af samma oro, som vid den tiden genomgick hela Frankrike. Under dylika omständigheter är det lätt, äfven för mindre skickliga och djerfva äfventyrare än Gaetandj var, att fly ur ett fängelse. Genuesaren bröt! utan svårighet sina bojor. Men innan han lemnade Frankrike gjorde han sin uppvaktning hos des Essarts. Denne gick honom! vänskapsfullt till mötes och sade: Det är två skiljda menniskor i dig, Gaetano; den ena vill jag icke närmare beteckna; men den andra är ädel och storsimnt. Den vågade sitt eget lif för att rädda en oskyldig qvinna, som mitt vanmäktiga ord icke förmådde frälsa; jag omfamnar dessa båda menniskor med glädje. Låt oss ej tala deromv, svarade Gaetano; jag kom endast för att säga er att jag reser, och för att lemna er ett korallhalsband såsom en hågkomst af mig., Knappt hade han talat ut innan han var försvunnen. Fru Mauciair lefde högst indraget under sorgtiden. Hennes dåraktiga böjelse för de S:t Ange hade slocknat, och vid sorgårets slut gifte hon sig med des Essarts. På bröllopsdagen bar hon det halsband, som Gaetano hade skänkt. Det är från en mördare, min älskade Juliev, sade den unge advokaten till sin fru; men glöm icke att Gaetano gjort mer för dig än jag kunde göra; att han räddat ditt lifoch din ära, och att jag endast har hans rättskänsla att tacka för min närvarande lycka! Någon tid efter sitt giftermål erfor herr des