Ja, jag, svarade Gaetano, i det tan kastade en nyckel och en dolkslida af silfver på bordet; jag är mördaren, och der äro bevisen!s Derefter satte han sig på de anklagades bänk och betraktade med lugn de förbluffade åskådarne. Säg hvad ni vet!s ropade presidenten otåligt. ;Denne Mauclair,, fortfor Gaetano, var en eländig hund, utan ära och tro; en feg usling, som för ett par runstycken skulle hafva anklagat sin egen far... Betänk-, aforöt presidenten, att mi talar om en afliden och en som ni, enligt er egen utsago, sjelf har mördat. Tala således med mera återhållsamhet.s Gaetano fortsatte, utan att ändra ton: ;Men om han låg i delo med någon, så sparade han hvarken mynt eller annat. för att rödja honom ur vägen. För femton år sedan begagnade han mig i Marseille att för några ouldstycken som han gaf mig .... Fist det der hör icke hit!... Nog af: dager före bröllopet kom han åter till mig och gif mig femhundra francs, jag måste lofva at efter itta dagar komma tillbaka ... Jag var punktig och infann mig hos honom. Gaetano!e sade han till mig, jag har en ung lIhustru, som icke tycker om mig. Det qvittar mig ika; jag vet hur qvinnor skola behandlas. Men hon älskar en lättsinnig menmmiska, en ung glop; han kom hit och hotadle och skymfade mig; om jag icke ställer salken på rena fötter, blir jag bedragen... de båda sunde till och med vara i stånd att förgifva mig.