Aftonbladet – 8 september 1851, sida 3

Heuwens ansigte fördystrades. Det är vissto, ropade han, pi följd af mitt häktande och de derom utbredda falska rykten, eller kanske till och med werkan af en nedrig hämnd och förföljelse från den hypokondriske friherre von Grobs sida. J sen kära vänner, huru mitt öde menar det med mig. Det gifver mig, för att åter fråntaga mig. plHierr filosof! sade grefvinnan och höjte medlidsamt leende på fingret. Heuwen försäkrade visserligen att det c skulle störa hans inre tillfredsställelse. Men likväl blet han tyst och eftertänksam, och grefvinnans goda lynne zunde ej uppmuntra honom. Spela i dag inte den svårmodiges, sade grefvinnan, då de hade ankommit till landtstället och Ileuwen dyster stod vid pianot och ur dess strängar framlocckade klagande molltoner. Vet ni ej att det är min namnsdag? Vi vänta gäster, och ni måste genom er glädti;ghet åter blifva sällskapets själ. Jag vill sätta er filosofi må ett litet prof och se om tm är fullkomligt oberoende at ödets vrede.n Ack! älskvärda grefvinnas, svarade Heuwenj shuru kan ni vilja vara grymmare än sjelfva ödet; som åtminstone måste förunna den menskliga naturen sin rätt! I sanning, om ni vore mitt ödes gudinna... . O, att jag det vore, kära baron, afbröt honom grefvinnan leende, så skulle ni åtminstone sikert icke hänga hufvudet på min namnsdag. Jag skulle gifva er ett bref från Gabriella eller ännu bättre den vackra soldatdottren sjelf. Nu inträdde grefve Roderich med ett fruntimmer vid armen. Heuwen förstummades. Han såg, Gabriella, men icke i landtlig drägt, dock skönare än någonsin, och man kunde nistan säga, förklarad såsom ett hielgon; Thomas Stroh med träbenet och Justine vid handten följde efter. Grefvinnan omfamnade Gabriella och den blygare Juttine. Redan sedan några dagar bodde den lilla familjen genom ministerns föranstaltande här. Heuwen stod der ännu allt jemt orörlig, misstroende sina sinnen. Ni måste tillstå, kära baron, sade grefs vinnan leende till honom, patt jag är en af de huldaste 5desgudinor., Dervid fattade hon sin makes arm och aflägsnade sig med honom från rummet, för att ej störa de-öfversälla. Vår berättelse är slut. Vi hafva ej att säga annatän hvad hvarje läsare sjelf kan tillägga.